Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En rundresa i Norrbotten 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Storjord ligger i en djup dalklyfta. På östra sidan reser
sig den höga och hvassa Solvaagtind, på västra sidan det
snöiga Ulfjeld och mot söder möta de fjällsidor, utför hvilka
vi kommit. Endast mot norr är dalen öppen. Utsikten från
Storjord är hänförande, men på samma gång tryckande, instängd som man är mellan dessa skyhöga fjällväggar. Där
nere i dalen är växtligheten frodig. Barr- och löfträd växla
med hvarandra. Låter man blicken fara uppför fjällsidorna,
ser man, hur vegetationen oupphörligt aftager, ända tills den
alldeles upphör, och slutligen stannar ögat på Ulfjelds snöiga
toppar, där en ständig vinter är rådande. Från fjällsidorna nedhänga som silfverband små fjällbäckar, bland hvilka Kjemån,
i fonden, i främsta rummet ådrager sig uppmärksamheten såväl
genom sin storlek som genom det dån, den utsänder.
Efter intagen middag skildes vi med saknad från vår
angenäma värdinna och det idylliska Storjord, där den norska
gästfriheten och hjärtligheten mot svenskar visade sig lika varm,
som jag alltid funnit den i olika delar af Norge, oaktadt skrikande lefvebrödspolitici söka utså split mellan brödrafolken.
Från en bonde, boende invid Storjord, hade vi låtit anskaffa häst och kärra. Vi skulle nämligen åka den återstående
5 mil långa vägen till Saltdalen. Hästen var bra, men kärran!
Den liknade en vanlig gödselkärra här i Sverige. Och körvägen sedan! Den var delvis nyanlagd och rätt god, men på
andra sträckor var intet arbete nedlagt, utan han liknade ett
stenrös. Än var passagen mellan fjällsidan och den djupt ned
brusande älfven så trång, att plats knappt fanns för kärran
och dessutom sluttade marken så starkt mot älfven, att bonden
med alla krafter måste hålla emot, så att kärran ej skulle rulla
ned i afgrunden. Att vägen endast delvis var bruten berodde
enligt bondens utsago därpå, att norska staten, som jämte
socknen skulle iordningsställa den, ännu ej verkställt något
arbete på sina vägstycken. Man behöfde ej resa länge för att
finna, det socknen tagit de lättaste bitarne och lämnat de
svåraste åt staten. Om denna händelse, som ser ut som en
tanke, uppkommit genom ömsesidig öfverenskommelse, är mig
obekant.
Komna ungefär halfvägs till Saltdalen skulle vi sätta öfver
Saltdalsälfven, som de ofvan nämnda älfvarne efter sin förening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
