Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige som kanotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obanade delarne af Norrland kan man ej gärna använda några
bättre fortkomstmedel än kanot och häst omväxlande. Visserligen kan man icke gärna taga hästen med i kanoten, men
däremot kan man taga kanoten med sig på hästrygg, och hästar äro i allmänhet lättare att få än kanoter. Mac Gregor
färdades under sin resa i Palästina många gånger ridande med
kanoten på en annan häst, till dess han åter påträffade vatten.
Den största olikhet jag kunnat finna emellan kanotism och
ridning ligger i det stora flertalets uppfattning af känslan af ensamhet under den ena eller andra idrotten. Det är sålunda
mycket vanligt, att man får höra: »Huru kan det vara något
nöje i en kanot? Man sitter ju alldeles ensam där». Men jag
har aldrig hört någon säga: »Huru kan det vara något nöje
att rida? Man sitter ju alldeles ensam på hästen.»
Till sist skulle jag vilja säga några ord om kanoten, betraktad från hygienisk synpunkt. Man måste medgifva, att det
finnes idrottsredskap, under hvilkas användning kroppen utbildas mera harmoniskt, än hvad förhållandet är under kanotande. Ty såväl under segling som under paddling äro benen
jämförelsevis overksamma. Rörelsen är dock icke inskränkt till
endast armarne, det kunna många intyga, som botat tröghet i
matsmältningsorganen genom paddling i kanot. Och äfven
under segling, i synnerhet i sjögång, hafva bukmusklerna ett
ganska ansträngande arbete till följd af den ständiga rörelsen
för balanserandet. Under paddling utföra dock naturligtvis
armarnes och handlofvarnes muskler den ojämförligt största
delen af arbetet. Men detta är alldeles som sig bör i betraktande af det lefnadssätt, som flertalet af oss föra. Jag hörde
därom en gång af en gammal fiskaregumma en anmärkning,
som slog mig genom sin riktighet. Under en paddeltur utanför Karlskrona en julafton för ett par år sedan mötte jag en
från staden hemvändande fiskarbåt, däri som vanligt gumman
satt vid årorna, under det gubben låg och sof vid styret.
»Hva far han och färas för i en tocken liten båt på själfva
julafton?» sporde gumman.
»Jo, ser Ni, mor, der här är mitt sätt att ta mig motion.
Andra promenera på land, men jag går ut på vattnet och rör
på armarne i stället.»
»Ja, det var så de!» utbrast gumman. »Si tocke där folk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
