Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genom Ume älfs dalgång till Atlanten af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon tycktes finna ett nöje i alltsammans. Och liknande var
förhållandet med alla de matmödrar, vi under färdens
fortsättning gästade.
Följande dag skulle vi för alltid lämna Malån, sedan
Nilsson än en gång plumsat i, nu för att draga båten uppför en
fors. Vi hade kommit in i Sorséle socken, och det visade sig
snart att vägsystemet i sockengränsens närhet icke var det
bästa, beroende helt naturligt därpå, att trafiken tunnas med
det tilltagande afståndet till resp. kyrkor. 6 till 7 km:s
promenad på ospångad stig öfver jämnt stigande myrland kan för
en ensam vandrare vara besvärlig nog, men får karaktär af
bot-görarmarsch i sällskap med tusende mygg, som händelsevis
skola samma väg.
Men nu måste det sträckas ut! Vi skulle fram till
Sor-sele till kvällen, så stod det på programmet, och detta finge
icke utan verkligt tvingande skäl ändras. Byn Högbränna
nåddes, skattades på mjölk och lämnades. Uppför Gråbergets
vackra, löfklädda, långa, oändligt långa sluttning gick stigen.
Luften var reri och sval, skogen skiftade i höstens brokiga
färger, och solen stod högt på blå himmel. Utan rast skred vår
lilla karavan framåt. Den gula konten på Nilssons rygg
framskymtade och försvann ömsom vid stigens krökningar, och vi
höllo lunken bra nog med honom. Uppåt, alltjämt uppåt
gick vägen, men solen började gå nedåt. Skulle vi aldrig nå
den punkt, där ny utsikt mötte? Jo, den nåddes — och djupt
nedanför oss och långt, långt framför oss skimrade i klaraste
blått sjön Jorbockens vatten. Dit skulle vi att börja med. En
ängslig, skygg blick åt solen — och så utför, ända tills vi
kommo till »tattarens» ruckle, där Nilsson gjorde studier öfver
vägens fortsättning. Rastlöst gick det därpå vidare fram till
Jorbockens strand; och de tjugo kilometerna gå väg lågo
ändtligen bakom oss. Men solen hade icke stått stilla.
Den som tror sig kunna med ledning af Kjellerstedts karta
finna sin väg ut öfver Jorbocken, är förlorad. Sjön erbjuder
de mest förtjusande täcka labyrinter af sund, näs, vikar och
vassuddar, bland hvilka man har otaliga tillfällen att ro vilse
och pröfva hållbarheten af sitt goda lynne. Nilsson hade
aldrig varit där, och jag var lika hemmastadd. Vi rodde och
rodde, njutande af det vackra landskapets skiftningar och ka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
