Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genom Ume älfs dalgång till Atlanten af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jorbocken föreföll honom icke uppmuntrande till att, obekant
som han var med trakten, lotsa oss vidare fram till nästa sjö
och öfver denna. Han hade och fick rätt, aflönades, tackades
och medtog hälsningar till pastorns i Malå. Anders i Aha
efterträdde honom.
Vi hade tre kvarts timmes väg till den sista sjön*,
Abmo-träsket, redan på kartan öfversållad med holmar och grund.
Skymningen hade redan dragit en tunn slöja öfver det vackra
landskapet, då vi nådde stranden, och vi hade 7 km att ro.
Men Anders kände vägen mellan skären så säkert som en fisk,
född i sjön. Det var hans kyrkväg. För fyra åror kilade
båten ut på det matt glänsande vattnet, i hvars djup skogar och
himmel voro afmålade. En silfverfåra var det vackra spår, vi
lämnade. Snart draperade sig uddar och skär i fina, halft
genomskinliga flikar af dimma, hvilka föreföllo än luftigare, då
halfmånen steg öfver den mörkblå skogen för att lysa vår
ensliga, slingrande rodd.
dNu ha vi nio kilometer fram till gästgifvaregården*, sade
Anders, då vi dragit båten i land invid stora körvägen till
Sorsele. Och fram skulle vi, om än benen och sömnbegäret
inlade sitt veto.
Stjärnorna gnistrade öfver oss, frosten började glittra i
gräset vid vägkanterna, och dimman hängde tung öfver den öde
myren. Det blef kallare och kallare. Anders var liflig och
hann före oss gång efter annan, men dök lika ofta upp igen
i ipörkret, stående vid sidan af vägen med kon ten stödd mot
ett broräcke.
Ändtligen! där glimmade ett ljus borta i dunklet, och vi
kunde se en fin hvit rök hvirfla upp mot den rena
natthimlen. Man hade icke gått och lagt sig på gästgifvaregården och
man hade icke släckt elden i spiselnl Hvad den sista
kilometern gick!
»Nej, men snälla fröken öhberg, hvilken supé — och varm
potatis — och färsk fisk — och öl — och —!i>
i>Ja, jag tänkte herrskapet skulle vara hungriga och trötta
efter sådan dagsresa — fyra mil, om inte mer.D
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
