Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genom Ume älfs dalgång till Atlanten af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tre vackra sjöarna, öfver hvilka man skall ro, Kroksjön,
Angar-sjön och Gardsjön, af hvilka endast Gardsjön utsatts på
Kjel-lerstedts karta. Båt finnes vid alla tre. Fjällen framkomma
allt tydligare, väldigare och kanske vackrast i full snöskrud.
Sjöarna bereda ett angenämt afbrott i vandringen, täcka som
de äro alla tre. I sista gården i byn Gardsjönäs nära
Gardsjön, erbjudes kvarter, om så önskas. Vägen till Slussfors är
god, kanske litet väl stenig här och där, och bereder ständigt
vandraren nya glimtar in i fjällandskapet. Ännu en lång sjö
— Långsjön kallad — kringgås, och så börjar Ume-älfvens
vida dalgång gapa framför en, och man skyndar muntert utför
branten och ser snart ett par gårdar invid en fors, hvilken står
på hufvudet ned i älfven. Det är Slussfors. Men fram till
gårdarna kommer man icke, utan att man först gifvit sig
tillkänna genom att hojta eller göra upp eld på klippudden, där
gångstigen slutat. Då kommer den gamle Karon i Slussfors
roende sin fårjbåt och hämtar en.
Vill man icke hinna längre den dagen, får man godt
kvarter hos Lars Johan. För oss var vägen lång, men tiden kort,
och vi måste vidare. Staten har brutit väg långs med älfven,
bred väg, icke grusad eller lämpad för sommarkörning, utan
vinterväg, som dock kan hjälpa en vandrare fram äfven på
sommardag. Blöt var den nu i september, men i bandskor
kommer man torrfotad fram genom Nilens slamm och dy. Vi
promenerade en knapp half mils »mårkaj> (ett stycke gåväg
från en båtled till en annan förbi en fors eller annat hinder)
och gingo så ombord på en riktig Stor-Umans-båt, större,
om-sorgsfullare konstruerad, pålitligare än de små insjöarnes
farkoster. Och så fick jag veta, huru man ror nere på Stor-Uman.
Jag hade som vanligt de två aktra årorna, lotsen de främre.
Ett kraftigt tag precis på samma gång af alla fyra årbladen
— och så en lång paus i orubbad kroppsstillhet; båten skär
som en knif det kristallklara, grönskimrande vattnet, man
hinner tanka ett slag öfver affärer, norska frågan och far och mor
— så en snabb rörelse igen af årbladen till ett nytt tag och
en ny rundtur för tanken. Det är måhända en viss »stil» i den
rodden, men den föreföll mig enerverande och tröttande. Men
båten for som en pil, och älfven var djup i den smala fjäll-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
