Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
Kommo vi så till en lappkåta, den enda stationen mellan
Krutberg och Fattmomakk. Ingen rök syntes, men dörren var
olåst, och vi kröpo in och gjorde oss hemmastadda på
renhudarna, och Boman tände fyren för att koka kaffe. Snart hade
röken varskott lappen-ägaren, att han hade främmande och han
kom från den lilla sjön nedanför med sin fångst af färsk fisk.
Jag bjöd på Molindeks kåldolmar och Per Akon log, ty han
hade nu konten ett skålpund eller två lättare. Då gläntade det
på kåtans dörr, och ett gammalt skrynkligt lapphufvud tittade in.
»Jaså, jag hann honom ändå!» sade en skämtsam röst.
»Nä, se gubben Andersson! tjänis!»
Det var gamle lappen, slöjdmästaren i Ullisjaur, som varit
min gäst en midsommarstund och som fått nys om, att jag var
ute på stiglös vandring; han hade genast omgjordat sig och
sträfvat och knogat, den gamle, för att spåra upp mig — »bara
för att få språka litet än en gång i lifvet».
Nu voro vi fyra i karavanen. Vägen eller rättare
riktningen gick utför mot sjöns tillflöde, och det kräfdes lapparnes
finaste instinkt att leda oss genom den täta ungskogen af björk,
som inskränkte utsikten till några stegs radie. Så öppnade sig
slutligen en dalgång, på hvars motsatta sida Marsfjället började
höja sig. Vi pustade ett slag; Andersson, krökt af ålder, hade
fått än starkare bukt i sin magra rygg.......
Uppåt, uppåt — steg i steg — sakta, men envist, utefter
randen af raviner, som man hälst ville undvika, och på alla
fyra öfver frusna snöflak, hvilkas bärighet först måste
undersökas, uppåt efter den fordrande Bomans ledning till allt renare
luft, allt friare utsikt med fjäll bortom fjäll hela synkretsen
rundt, och sjöar mellan fjällen och skogsåsar i fjärran nedåt
landet. Marsfjällets höga ryggar reste sig alltjämt lika
oåtkomliga och vår väg skulle gå omkring dem. Och vi nådde
slutligen den platå, som vi sträfvat efter. Där var jämnt som på
ett golf, där var ljust och trefligt.
»Dansa, gamle Andersson! gör som jag! känner du inte
att luften bär dig!»
Men han bara skrattade och lät mig snurra i väg ensam.
Han hade varit på fjäll förr en gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
