Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
Och kvällens timmar skredo och en skarp, kylande vind
ilade fram genom den väldiga klyfta eller det »skal»,
hvari-genom Boman ledde oss. Solen hade gömt sig under horisonten,
men den nordiska nattens rosenskimmer kvardröjde på
fjällsluttningarna, och inne i den djupa klyftan drefvo skuggorna
sin underliga lek bland de lodräta bergväggarnes skarpa remnor
och utsprång.
Klyftan tog omsider slut och vi svängde rundt om dess
ena bergvägg och kommo, efter att ha klättrat ett godt stycke
väg på rullstensblock, ut på det egentliga fjällets vidsträckta
ödsliga långsluttning, därifrån allt lif tycktes vara bannlyst.
Det var efter midnatt, och jag tror själfva Boman var trött.
Om vi skulle försöka få en eld! Sagdt och gjordt. Där fanns
för ett vanligt öga icke mer vegetation än på ett asfaltstorg,
men lapparne sågo bättre, och inom en kort stund brann på det
ogästvänliga Marsfjället den muntraste brasa af kråkris, och
öfver brasan hängde på en käpp Bomans och Anderssons
kaffepannor. Hejsan, så ska’ man ta’ lifvet! inga omöjligheter!
Ruska opp sej, gamle Andersson, och sitt inte som en hopslagen
fällknif!
Vandring igen, ty fjället är drygt och har ännu en och
annan mil att bjuda på. Och det är friskt och svalt i
nattluften. Men så börjar det brinna i nordost, och strömolnen
bli plötsligt förgyllda på underkant, och ett, tu, tre stiger solen
praktfull och majestätisk, upp ur sin rosenfärgade bädd och
gifver med en eldig blick nytt lif åt det öde fjället. Framåt
Boman och ni gubbar bakom! De långa skuggorna glida före
oss och visa vägen rakt på Fattmomakk.
Och vi följde skuggornas riktning öfver Fjället, som aldrig
tycktes vilja taga slut, och kommo ned i björkskogen, som
be-stämdt aldrig hade något slut, och vi sträfvade och hvilade en
stund och kände sömnen tynga oss, men reste oss tappert igen
och ströfvade vidare och hälsade på lappar, som naturligtvis
sutto och drucko kaffe, och fingo se en skymt af Fattmomakks
hvita kapell, till utseendet närbeläget, men i verkligheten hardt
när oupphinneligt. Per Aron började räkna vägen i hundratal
af mil, men han öfverdref den goda själen, ty han var trött
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
