Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOLFÖRMÖRKELSEEXPEDITIONEN TILL STORA SJÖFALLET. 59
öfver brinnande näfver och sattes på klufna pinnar. Professorn
uppställde sitt universalinstrument på en stendös. Fotograferna
skrufvade nervöst på sina kameror.
Nu förgyllas molnens underkanter. Guldet blir allt mera
bländande och upp på himmeln stiger dagens strålande stjärna.
Den genombryter med stolt förakt molnen och höjer sig ensam
och majestätisk upp på fästet. Den lyser så jublande genom
morgonens rena fjälluft. Ännu anar man icke tillvaron af det
af-undsjuka svarta klot, som sväfvar någonstädes däruppe i rymden,
längtande att för ett ögonblick få fördunkla sin gamla välgörare.
Men länge dröjer det ej, förrän professorn med ögat invid
instrumentet ropar »nu». Kontakten har ägt rum. Skådespelet
börjar.
Första hälften af förmörkelsen erbjuder icke något
sär-skildt öfverraskande. Genom de svarta glasbitarne ser man
solens kant bit för bit gnagas ur af den mörka månskifvan.
Men härpå är man förberedd och ännu är allt i naturen sig likt.
Men småningom börjar det se litet besynnerligt ut omkring
en. Det blir en märkvärdigt kall och död dager. Solskenet
förefaller liksom fruset. Skuggan af den topp, på hvilken vi
stå, faller ned öfver dälden under oss så spöklik. Yåra egna
skuggor, onaturligt förlängda, förefalla oss tillhöra några okända
vidunder. De aflägsna bergen antaga en djup biåsvart ton.
Reflexen från solljuset dallrar så märkvärdigt matt i
forshvirf-larne nedanför Stora Sjöfallet.
Landskapets egendomliga förändring tilltager för hvarje
ögonblick. Nu är det blott en smal halfmåne kvar af
sol-skifvan. Lapparne börja se allvarsamma och bistra ut. På oss
andra gör skådespelet icke egentligen något dystert, endast ett
i hög grad sällsamt intryck.
Plötsligt, liksom skött genom ett elektriskt maskineri, släckes
den sista matta solstrålen och i samma ögonblick tändas
omedelbart invid solen tre lysande stjärnor, några af de största
planeterna.
Nu gäller det att använda de dyrbara sekunderna väl.
Först en blick på månskifvan. Den har icke lyckats inbilla
oss, att den fullständigt släckt solen, ty rundt om dess mörka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
