Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några exempel på omedveten lapsk humor af Anders Jämte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till antalet af sina renar. Och vid den nya lapplagens
tilllämpning har det därför för fogden visat sig vara en af de
svåraste uppgifterna att för hvarje år förmå lapparna att
»deklarera» ordentligt. Förrän detta påhitt stadgades, kunde ej
blott en förmögen lapp anses mycket rikare än han i själfva
verket var — han kunde tala om sina tusen renar — utan
äfven den mindre bemedlade få gå och gälla såsom ganska
förmögen, enär det uti denna hemlighetsfulla ovisshet alltid
förefanns en på andra imponerande möjlighet om huru
mycket som helst.
Skrytsamhet kan hos en lapp stundom taga sig rätt
egenartade uttryck, såsom ett exempel skall visa rörande den
stackars änkan efter en viss Torkel i norra Jämtlandsfjällen,
hvilken hade drunknat i sjön Gruveln midtför prästgården. Då
gumman tillfrågades, huru hon mådde, sedan hon vardt
ensam, blef svaret: »Jo tack, det går föll en dag om sann, men
han plef pra otröjsam (spökrädd) ’n Torkel sen han tråkne
häme Gruvelprästgåla.»
Meningen var, att hon själf blef otröjsam, sedan Torkel
drunknade, änskönt det var henne en tröst och honom en
berömmelse, att det skett utanför en prästgård, hvilket hon
därför särskildt ville framhålla; men enligt ordalydelsen måste
svaret uppfattas så, att det var Torkel som blef spökrädd
sedan han drunknade och detta i synnerhet emedan han råkade
drunkna i närheten af en prästgård.
En fjällman satt en gång tillsammans med några bönder,
som tycktes söka öfverträffa hvarandra i att skryta med sina
hästar. Det torde ock ha druckits något vid tillfället. Så
tänkte väl äfven lappen, att han skulle rycka in i täflan, helst
det nu gällde bara ord. Och det blef ej heller tu tal om att
han äfven öfvertrumfade dem alla, när han så berättade
följande:
»Je hadde en husku (vådlig) ’n häst je å en gång. När
han sprang, så var det alldeles som om han sto still. Men
så plef han ofärdig på ena foten, så ofärdig, att han plef
alldeles felfri. Då ställde jag till en salv å smorde honom, å sedan
såg ja’n aldrig mer.» Det var förstås det onda som försvann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
