Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På ömse sidor landamäret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HISTORIA FRÅN HALLAND.
«°5
i hans tankar och störde honom i njutningen. Han såg för
sig ett sådant där tattarfölje, som brukade draga fram
genom landet. Det kom inkörande på deras gård: ett par
stora vagnar, som endast tycktes vara lastade med
trasbylten, och som drogos af eländiga, utsvultna hästar, och
med vagnarne följde långa, magra karlar med ansikten
fulla af skråmor och ärr, fula, gulhyade kvinnor och en
oändlighet af svartögda ungar, som sprungo omkring
öfverallt och tiggde allt, hvad de sågo. Fadern hade inte varit
hemma, då de hade kommit, och modern hade de skrämt
och tvungit att ge dem allt, hvad de begärde. Hon hade
måst ge dem mat, brännvin, hö, ull och kläder, så att när
de ändtligen hade dragit sin väg, hade huset varit som
ut-plundradt. Och allt detta kom han ihåg nu, då Jan spelade.
Han sökte komma ifrån det, men det var något i spelet,
som påminde honom om de gälla, skrikiga skoj arröstern a.
Några dar efteråt kom Sigurd hastigt in i storstugan, där
modern satt och spann. »Nu skall jag säga dig, att Jan
ändå är en tattare,» sade han. — Modern lutade sig litet
framåt, men hon upphörde inte att spinna. »Nej, hvad du
säger!» svarade hon. »Det var en märklig nyhet.» Det var
något i hennes ton, som om hon gjorde narr af honom. —
»Det kom en vagn, full af tattare, körande förbi just nu, då Jan
och jag stodo på gården. De ropade till Jan, och han svarade
dem.» — »Det är då väl inte förbjudet att tala med tattare,»
sade modern och lät ganska ointresserad. — »Nej, men de
ropade till honom på tattarspråket, och han svarade. Jag
kunde inte förstå ett ord.» — »Och nu menar du väl, att
eftersom Jan förstår tattarspråket, så är han själf en tattare,»
sade modern med den sorglösaste ton i världen och utan
att upphöra med arbetet. — »Tror du inte det också?»
sade gossen.
Han blef förundrad öfver att modern tog detta så lugnt.
»Blir du inte tvungen att skicka honom bort från gården?»
frågade han, för han hade alltid hört, att det var omöjligt
att ha en tattare i sin tjänst. Han kom ihåg faderns
förtviflan den där gången, då tattarna hade varit där och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
