Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En kusthistoria från Ångermanland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
LUDVIG NORDSTRÖM.
var fallet. Då halade han handen ur bälgvanten och snöt
sig i fingrarna. Sen hämtade han lodbössan, och så hasade
han sig bort öfver stranden.
När han försvunnit ur sikte och allt återigen var orörligt,
stodo de där, dessa vadmalsmörka ångermanlandsberg så
döda som oförståeliga antediluvianska skulpturer.
Hvad skulle nu egentligen hända?
Fredrik Åström stod orörlig på stranden och tittade efter
sälen, som han tänkte skjuta. Han gäspade och kliade sig
under hakan, hvarvid underläppen sköt upp och gjorde honom
så ful man öfver hufvud får begära af en människa, att hon
skall kunna vara. Och när han åter sänkte ansiktet och lät
blicken gå på spejning öfver hafsytan, så låg den lika tom
och död.
Men nu visste han, att sälen, rätt hvad det led, skulle
dyka upp, och han lade sig därför i en liten skrefva ytterst
på en hälla, och där mådde han i själfva verket alldeles
förträffligt; smälte maten, tuggade snus och funderade på hvad
han skulle anskaffa för skottpengarna.
Hos den, som tillbringar lifvet i ödebygder, uppstår ett
egendomligt sätt att förnimma lifvet och dess bortflytande
ögonblick. Och Fredrik Åström förnam inte annorlunda än
andra. Han låg med nacken mot en sten, blundade och
kände solskenet som en ljumhet öfver ansiktet. För hans
instängda ögon stod ett rödt sken, och inne i detta sken
växlade långsamt bilder af hans stuga, af dyningar på hafvet,
af sälar som stucko hufvut öfver vattenytan och af annat,
som bildade hans själ. Men samtidigt kände han pulsen
häfvas och sänkas inne i hufvut, och därifrån kom den
egentliga förnimmelsen af att han var till. Denna jämna
vågrörelse vaggade honom, så att han lurade till, och alla ljud
omkring honom ordnade in sig under pulsens slag; kan kände
inte längre sitt hufvud, han skilde inte på dyningarnas
häf-ningar och blodvågens häfningar, han slocknade själf bort i
det röda skenet, och så var han försänkt i sitt ljufligaste
tillstånd.
Men ibland måste han spotta likt alla andra, som tugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
