Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återkomsten till Värmland av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det var ganska problematiskt, och vad jag egentligen skulle
ha för glädje av att äga det gamla stället, det gjorde jag
aldrig klart för mig. Det var något inom mig, som ville ha
det så, det var ett inre tvång, som jag inte kunde säga nej till.
Många år förflöto emellertid, utan att det såg ut som om
den där föresatsen skulle gå i verkställighet. Min syster och
hennes man flyttade till Falun, och jag bosatte mig där, jag
också, för att vara i närheten av mina anhöriga. Min mor
kom och bodde hos mig och likaså min gamla faster Lovisa
Lagerlöf. Det förra hemmets människor hade jag alltså
samlade omkring mig, fastän i en ny omgivning. Detta bidrog
naturligtvis till att försona mig med förlusten av Mårbacka,
men det var också annat, som gjorde att jag inte längre
kände samma längtan efter att äga det. Jag hade nu
kommit in på den levnadsbana, som jag alltid hade längtat efter,
och kände mig lycklig och tacksam. Jag fick skriva böcker,
jag fick göra långa resor till främmande land. Jag kunde
få se allt vackert, som fanns i världen. Vad skulle jag då
med Mårbacka?
För resten hade jag heller ingen möjlighet att vinna det
tillbaka. Mina inkomster, som voro tillräckliga för det liv,
som jag förde, kunde på intet sätt förslå att inköpa en gård
och sätta den i skick. Den var förfallen redan under min fars
sista år, och den hade väl knappast förbättrats sedan dess.
Men detta hindrade inte, att jag följde herrgårdens öden
med det största intresse. Genom brev från gamla vänner i
Värmland visste jag, att den oupphörligen såldes, köptes och
såldes igen. En av kusinerna skickade mig en gång ett
vykort över Mårbacka, men jag ville inte rätt känna igen det.
Förvuxna häckar, taket över verandan borta, något ruskigt
och ovårdat över det hela. Var detta det ställe, där vi förr
i världen kände oss så väl till mods, där vi tyckte att
trygghet och hemtrevnad togo emot oss, så snart vi hade kommit
förbi den gamla lönnen, som vaktade inkörseln?
Det stackars kortet ingav mig en häftig ovilja, jag skulle
ha velat riva det i stycken. Men vad skulle det ha tjänat
till? Kortet ingick i en vykortsserie över herrgårdarna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
