Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återkomsten till Värmland av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det där var bara något, som sade mig att jag inte skulle
lita på att min längtan var utslocknad. Den levde nog,
fastän den måste hålla sig undangömd.
En annan gång satt jag i en järnvägskupé och såg en dam
plocka upp ur sin resväska en klar astrakan. Det var ett
ovanligt stort och präktigt äpple och alldeles genomskinligt.
Det föreföll mig, som om jag inte hade sett en sådan härlig
frukt sedan jag var barn. I nästa ögonblick var jag hemma
tillbaka och sprang omkring i trädgården i den kyliga
septembermorgonen för att söka frukt under träden. Jag kände
på tungan smaken av de daggfriska, solmättade astrakanerna,
och jag sade till mig själv, att detta inte gick an, att jag måste
laga, att jag kunde återförvärva Mårbacka och äta av dess
äpplen.
Vad som vållade mig mesta oron, det var då jag fick höra
talas om någon, som verkligen hade vänt tillbaka. Så
berättade man mig en historia från ett bruk, som skulle ligga
någonstans i ett avlägset hörn av Värmland. Det hade drivits
järnhantering där förr i världen; nu voro hytta och
stångjärnssmedja nedlagda för längesedan, men bruket hade inte
fördenskull råkat i förfall. Man hade satt i gång med
sågverk och trämassefabrik, och de buro sig bra.
Bruksherrgården stod kvar, väl bibehållen, trädgården var bättre
vårdad än någonsin, åkrar och skogar sköttes på det mest
omsorgsfulla sätt.
Men naturligtvis var det inte den gamla
bruksägarefamiljen, den som hade anlagt järnbruket, rest herrskapshuset och
bott där i arbetsglädje och gästfrihet, som nu ägde stället.
Numera var det en bolagsgård, som styrdes av en disponent.
De gamla ägarna voro bortflyttade till andra delar av landet,
de hade ingenting mer med Värmland att göra.
En enda av den gamla släkten hade dock vänt åter till
hemtrakten. En fattig och ensam gammal fröken hade
bosatt sig i en by i närheten av bruket. Men det sades, att
hon aldrig gick det så nära, att hon ens kunde se det. Hon
hade flyttat tillbaka till sina minnens land, men hon ville
inte se den störande nutiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
