Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örebrobekanta och bekanta Örebroare av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OREBROBEKANTA OCH BEKANTA OREBROARE
ligt, kallas Oskarsparken. På min tid kunde man
därsamma-städes gräva praktfulla sandgrottor och pussas med små bättre
flickor. Jag minns det desto mer som min första förlovning
både knöts och bröts på denna plats, det sistnämnda därför
att min fästmö knuffade omkull mig i en hög av färska
hästpäron. Numera torde åtminstone sandgrävning och knuffning
vara förbjudet.
Den gård, i vilken farmor och jag nu inträdde, hälsade av
tante Bina, kaffesurran och tjugu sorters småbröd (jag tar
tjugutalet på min ed), uppfördes av Söderlindh efter
branden och kvarstår, som jag tror, i alldeles oförändrat skick,
ansenlig ännu och då för tiden att räkna bland stadens
präktigaste. Gården och trakten var förresten under några
årtionden tillhåll för en mängd s. k. »skolhushåll». Det största och
bäst renommerade var antagligen det, som hölls av
prostinnan Tegnér, en hjärtans rar gumma, välkänd ock från
Marstrand, där hon hade det på sin tid bästa pensionatet. Trakten
var som sagt ett tillhåll för skolpojkar och således ingalunda
säker, enkannerligen vinterdagar med kram snö. Även
marknadsdagar med deras starka trängsel och tillströmning av
lantlig ungdom gåvo rika möjligheter till rackartyg.
För dessa sutto nu farmor och jag tryggade och kunde
genom de Söderlindhska, ständigt kristallskinande rutorna
betrakta gatuvimlet. Farmor och tante Bina avhandlade ett
viktigt spörsmål, ty detta besök var ingalunda blott ett offer
på vänskapens altare, det hade även ett allvarligt syfte: de
båda gummorna skulle uppköpa sitt vinterförråd av lin.
Troligen var tillförseln av varan tämligen ringa. Linodlingen i
Örebro län och omnejd var väl icke stor och linspinningen i
Örebro stad än mindre. Kanske kom linet från södra
Norrland. Var linet eljes saluhölls i stan, vet jag inte. Till
Söderlindhska gården bars det av gubbar och gummor, som i köket
vid kaffekoppen diskuterade varans beskaffenhet och pris
med fruarna Jeanna och Bina. Min farmor hade
uppfostrats hos släktingar i Dalby prostgård i Skåne och varje
vintermorgon hade hon, prostinnan, döttrarna och andra
kvinnspersoner satt sig till spinnrocken klockan fyra. Så visst för-
8. Svenska turistföreningens årsskrift 1930.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
