Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örebrobekanta och bekanta Örebroare, av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gumælius. Någon framstående journalist tör Öhman ej ha varit,
därtill var hans läggning alltför opraktisk och hans
likgiltighet för politik, även kommunalpolitik, alltför stor. Han
var liten, kärv, ful och butter, stundom till ohövlighet, en
bergslagens son av den knotiga sorten. Hans barndomshem
var Smedstorp, en liten gård belägen på en halvö i Fåsjön.
När jag läser hans skildring av detta barndomshem, en av
de täckaste smågårdar i hela Bergslagen, får jag själv
hemlängtan. Den som till äventyrs är intresserad av bergslags-
och Örebroliv från den tiden bör ej försumma att läsa Öhmans
»Min ungdomstid». Stilens flärdlöshet och fasta byggnad
bereder en njutning åt varje läsare — mest givetvis åt den,
som bakom igenkänner den redbare, klartänkte, manligt
försynte och ömsinte Öhman. Den kärva blyghet, som han med
rätta finner vara ett bergslags-drag, var i högsta grad hans
kännemärke. När tillsist en mångårig, obotlig och ytterst
smärtsam sjukdom tvingade honom att gripa till revolvern,
sörjde han mest över den skam och det obehag han
härigenom beredde sina närmaste vänner. Ack, du käre och
vördade vän — hur besynnerligt, catoniskt gammalmodigt
klingar icke detta!
Öhman hade ett stort, ett oförlåtligt fel inför Vår Herre.
Han var i hetsiga ögonblick — och de räknades ej på
fingrarna — en rent faslig svärjare. Epiteten »stort och
oförlåtligt» må dock stå för hans egen räkning — han formligen
led av ovanan, under det att så Vår Herre som gubbens övriga
vänner tör haft lättare att förlåta. Sålunda tillgav honom
min farmor, att han vid ett tillfälle kallade henne en »d—a
kärring», därför att hon i ett priffeparti vägrade spotta
under stolen (ett ofelbart sätt att bryta otur).
N. A. skänkte staden ännu en vitterlekare, som skald Öhman
vida överlägsen, Jeremias i Tröstlösa, alias Levi Rickson,
Närkes Fröding skulle man vilja säga. Nu ville väl Örebro
Dagblad upptaga en ädel tävlan med sin kollega och hyste
några år som huvudredaktör skalden E. N. Söderberg. Även
Karl Strandberg, då pastor i Örebro, nu kyrkoherde i
Arboga, publicerade dikter i Ö. D. Han har fört sin frejdade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
