Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - HÖGTIDSTAL vid Svenska turistföreningens 50-årsjubileum i Uppsala universitets aula den 27 febr. 1935 av Arthur Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arthur Lindhagen
ligheten med föreningens framgång ligger i att vi så starkt
velat understryka bildningsmomentet i turistlivet, att föreningen
i själva verket blivit något mera än en turistförening. Det
kanske låter förmätet, men föreningens ledning har medvetet
eftersträvat att göra föreningen till en bildnings- och kulturinstitution.
Snart nog efter stiftandet började föreningen utgiva en
årspublikation. Det torde hava varit under arbetet härmed, som
man kom till insikt om den stora ideella uppgift, som låg i att
på detta sätt få tala till allmänheten om Sverige och svenskarna.
I stadgarna tillades 1891, att föreningen även skulle arbeta för
spridandet av kännedomen om land och folk. Och den
uppgiften tror jag vi försökt taga på verkligt allvar. Vi ha därvid
kunnat bygga på den vetenskapliga tradition, som följt oss från
början, men vi ha sökt anknytning även till andra
kulturområden liksom till närstående ideella rörelser såsom naturskydd
och hembygdsvård. Att politiskt taga parti i den ena eller den
andra riktningen har varit oss främmande. Vi ha varit rädda
för frestelsen att ockra på gottköpssmaken och vi ha sökt i ord
och bild framföra endast det bästa av vad som i varje tidsskede
kunnat åstadkommas.
Om jag skulle försöka ange de ledande synpunkterna för vår
strävan att sprida kunskap, tror jag det kan ske på följande
sätt: Vår första kärlek är naturen. Men turisten får icke
betrakta naturen i huvudsak som en lekplats. Det gäller att
nalkas naturen med andakt, både för dess rena skönhets skull och
därför att människan, med hänsyn till vad vi veta om
naturens daning och väsen, har anledning att känna sig liten inför
dess storhet. I den vikande inlandsisens spår följde de
människor, som voro våra äldsta ättefäder. Under den långa
utvecklingen från vildar till kulturmänniskor av i dag ha våra
förfäder lämnat talrika spår efter sig. Vi få ej nalkas dessa
lämningar såsom om vi skulle gå in i en utställning för
kuriositeter. Det höves oss i stället att böja våra huvud i vördnad
för minnesmärkena av allt det arbete, det blod och de tårar,
som det kostat våra fäder att bereda oss, sina efterkommande,
den ställning av relativ trygghet och kultur vi besitta. Och vi,
som nu leva, utföra i vår tur ett jättearbete till vår egen
fördel men också såsom byggnadsgrund för dem, som komma
efter oss. Må vi förstå betydelsen av detta arbete och bringa
var och en som i tysthet utför sin del av gärningen vår hyllning.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
