Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist: OM svenskt landskap och natursinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvist
hannesnatten till en krans de blommor hon plockat — alla ha
de lämnat sina bidrag till natursinnets utveckling. Men
naturforskaren och poeten ha ofta tjänstgjort som väckare och
upptäckare. Och särskilt när det gäller äldre tider, har man endast
naturbeskrivningarna, konsten och litteraturen att tillgå för att
finna säkra belägg på naturkänslans förefmtlighet och
utvecklingsgrad. Om, såsom det ju allmänt påstås, svenskarna ha ett
rikt utvecklat natursinne, så är det nog resultatet av en
jämförelsevis sen och snabb utveckling. Domarringarna stå ofta
vackert i naturen. Likaså vissa runstenar. Men på dem finns
ingenting om natur. Förgäves letar man efter naturkänsla i
Eddasångerna och Havamal, landskapslagarna, konungasagorna,
rimkrönikorna och Birgittas uppenbarelser. Även om lärda män
med förstoringsglaset skulle kunna rota upp massor av små
motbevis ur skrifterna och åberopa sig på folkvisorna, Olavus
Magni och Olof Rudbeck och fågelkvittret hos Lars Wiwallius,
så skulle man knappast kunna resa invändningar, ifall någon
påstode, att svensk naturkänsla av säreget nationell art är ett
barn av 1700-talet. Rudbecks lovsång till det friska nordiska
klimatet och Spegels allmänna naturbetraktelser i »Guds werck
och hwila» motsäga knappast ett sådant påstående. Skärskådar
man textkritiskt den musiksköna dalvisa på gammal
folkmelodi, som Dalavägvisaren prosten A. Wallenius på 1600-talet
diktade »om sommaren sköna, när marken hon gläds», så får
man visserligen veta, att det rör sig om »de skönaste dalar i
Svea», att älg och ren gå i tusental i Särna skogar och att det
är fagert att rida mellan »Tunaå strand och Gagnemäns näs».
Men det hela är mest en geografisk sockenuppräkning med Guds
välsignelse på slutet och sommarens årstidsglädje skimrande
mellan raderna. En pregnant fattad och målad svensk natur
existerar ännu inte här. Det är därför en viss sanning i stort, att
Carl von Linné är den förste, som upptäckt Sverige både som
kultur- och naturlandskap och visat en naturkänsla med den
fulla förståelsens glimt i ögat. Hans ungdomsresa i Lappland
kan i det avseendet med rätta kallas epokgörande. Och med
samma rätt kan man nog säga, att Carl Michael Bellman är
den förste diktare, som icke blott prytt sin vers med stereotypa
diktblomster, utan kommit den svenska lyran att dofta
»väpp-ling, hägg och syren» och ljuda av källsorl och »vattrade
vågors» lek. Han är den förste poet, som framtrollat ett visst land-
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
