Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist: OM svenskt landskap och natursinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvist
mycket viktigt tillägg till klassicitetens och romantikens
skönhetsläror. I stället för att följa den traditionella estetikens
definitioner på skönt och fult framhöll naturalismen som en mera
betydelsefull och avgörande faktor skillnaden mellan det
karaktäristiska och det karaktärslösa. Och den framhöll också, att skönt
och fult mindre ligger i tingen själva än i det öga, som ser, och det
temperament, som uppfattar, infångar och omsmälter. I samma
mån har också skönheten kunnat bli en inneboende kraft även
i kargheten och fattigdomen, ödsligheten och enformigheten.
Det tog emellertid sin tid, innan de romantiska fördomarna
gåvo vika för en vidare, friare, sundare och starkare
naturuppfattning. Man skymtar den dock redan hos de nordiskt sinnade
romantikerna, hos göterna. Tegnér prisar i »Svea» den natur,
som vill »det enkla, allvarsamma», det som korresponderar med
vårt lynne och fostrar storhet i tankesätt och sinnelag. Ännu
mer gäller det Geijer, som hade en realistiskt levande
naturkänsla. I sina »Minnen» säger han på tal om sin barndoms
Värmland, att »järnbruk och nordisk vinter höra tillhopa» och
målar samtidigt en av de första på kornet tagna bilderna av
Järnbäraland en vinterdag — kol- och tackjärnsbärare med rimfrost
i skägget, de varma skyarna ur hästarnas näsborrar och
eldkvastarna ur smedjorna mot kvällens mörka rymd. Han fann
det vara »en tavla att se» och »en tavla att leva». Och som
Englandsresenär skrev han hem till sina föräldrar från
Devon-shires blommande vårkullar: »Här finnes ingen skog, som i Sverige
under dessa dagar tyckes leva.» Till och med ärkeromantikerna
sökte övervinna sina fördomar mot det svenska landskapet. Men
då skedde det på samma sätt som hos målaren Marcus
Larsson, att man gjorde om det i skräckstil och rövarromantisk
alp-och atlanterstil, lät blixtar rasa genom söndertrasade skyar och
satte skepp i brand. Den romantiska naturuppfattningen slutade
med idyllen, som gjorde slut på det excentriska och vilda, men
behöll det sentimentala. Vi ha befriat oss både från
dimensionernas och sentimentalitetens tryck. Det skulle inte falla oss in
att som idylldiktaren Ernst Björck betrakta hästhovsörten
(Tussi-lago) vid renen av ett porlande vårdike som naturens förskjutna
barn utan förmåga att glädja eller trösta en enda vän. Det är
för oss lika ofattligt som att finna en ljungslätt »gement ful».
Karlfeldt har stämt sin lyra både till ljungens och de magra
hedarnas, hästhovsörtens och dikesrenens lov.
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
