Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albin Widén: Dräng i 1500-talsgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en roll som brödsäd och ärtbrödet har också gamla anor.
Kornbrödet var ojäst, degen kunde blandas med mos av rovor, som
i senare tider utbytts mot potatis. Degen kavlades ut till mycket
stora tunna kakor och dessa infördes i ugnen för gräddning på
så sätt, att de rullades runt en stång med vilken man sedan
rullade ut kakan inne i ugnen. Gräddningen kunde också ske på
en järnplåt över öppen eld. Den gick fort nog och den gräddade
kakan veks ihop oftast i fyra delar, och brödet förvarades sedan
i ett härbre.
Nu är det inte säkert, att moran i vasakrönikan bakade
tunnbröd — det var måhända någon särskild sorts julbröd, som
gräddades vid det historiska tillfället. Ärtbröd omtalas i Dalarna som
högtidsbröd och får man tro Olaus Magnus förekom i vårt land
också synnerligen förnämliga bakverk vid 1500-talets början. Han
berättar om vetebullar av vetemjöl så vitt som snö, bullar av rund,
bred form men ringa storlek, och vidare stora kakor, stora som
krigares sköldar, och dessa torkades på stänger för att sedan
ångas upp i ugnen före användandet. Gäster trakterades rent av
med saffransbröd, som särskilt prisas som en läcker matsäck.
Vid julen, då fattigfolk gingo runt i gårdarna med sina påsar,
bakades väldiga limpor och skänktes bort som julkost.
Gustav Vasas bekanta äventyrskrönika ger oss alltså små
inblickar i livet på landet för mera än fyra hundra år sedan, men
den sträcker sig ju endast över de veckor, då julstöket
försiggick. Ska vi fortsätta på den inslagna vägen få vi taga som
huvudperson inte en till bonddräng förklädd herreman utan en
vanlig löskekarl, som tar tjänst i en bondgård. Han kanske hette
Jöns, Nils, Lars, Jon, Henrik eller Olov — namn som voro
vanliga på 1500-talet liksom de äro det i våra dagar. Låt oss kalla
honom Lars! Han var dräng hos en bonde någonstans i
Sverige — låt oss säga i Tuna socken, det finns socknar i olika
landskap med det namnet. För att få en uppfattning om, hur en
Tunabonde hade det under 1500-talet kunna vi ta ett stickprov
ur räkenskaperna för Älvsborgs lösen av 1571, som ger oss en
generell uppgift om att landets kreatursbestånd var större i
förhållande till befolkningssiffran än det varit i senare tider. Här
bifogade register ger oss en föreställning om förmögenheten
hos en tunabonde och för jämförelses skull är även
prästgården medtagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
