Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johnny Roosval: Helgonens emigration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Västerlånggata med borgarhusens spetsiga gavlar. Se bilden på
vidstående sida.
Långhuset i en sådan kyrka med helgonkapell var som en
corso, där man promenerade och gjorde visiter hos herrskapen,
än hos Sankt Barbara, än hos Sankt Henrik i deras sköna
bostäder, inom smidda galler med altarskåp, silverservis och
skrud av siden och guldbrokad för den prästerliga
uppvaktningen. Kapellstiftelserna blev till sist så många, att
tomtutrymmet icke räckte. Mången berömd martyr fick då nöja sig med
ett altare ute på kyrkogolvet vid en fripelare, men dock alltid
med en privilegierad omskrankad plats runtom och med sig
själv tronande i ett tabernakel med dörrar, som kunde stängas
och öppnas och som helgonlegenden var målad på. En sådan
kyrka, när ljusen var tända på festdagar, var som en julmarknad
full av färg, förgyllning och härlig doft i stånd efter stånd. Där
kunde man förnöja sig, där fanns trevnad och intresse överallt.
Och den som behövde hjälp kunde stanna länge hos sin vän,
han blev alltid emottagen. Talade man till helgonet var man
säker om svar. Fjortonhundratalets bilder var varken stumma eller
orörliga. Tände den spörjande sitt vax och böjde sina knän så
svarade helgonets minspel. Det sörjde ljuslågan för, när den
darrade under draget från kyrkdörren.
Sent om kvällen, då människan gjutit ut sina bekymmer inför
sitt skyddshelgons altare och hört portarna låsas bakom sig, kunde
han tänka: Vad gör nu min Sankt Göran? När han hört så
mycket enfaldigt från mig cch andra stackare om våra enskilda
sorger, stiger han inte nu av hästen och går över till Sankt
Olof för att tala om stora ting i Norge och sedan båda två till
Sankt Henrik och Sankt Erik för att som visa statsmän och
Gudsmän rådpläga om Finland och till slut allihop till Sankt
Knut angående Danmark? Helt säkert är hela kyrkan fylld av
stora och svåra spörsmål om hur människorna skall räddas,
men man kan förstå hur lång tid det skall ta, innan alla bli
överens och gå in i högkoret med sina förslag.
Det finns en kyrka i Sverige, där man mitt på ljusa dagen
ännu kan uppleva, att bilderna stigit ned från sina altaren och
stå i klungor pratande med varandra. Hela interiören är som en
stor Santa conversazione. Ingen glömmer anblicken, om han
stått på tröskeln av Enångers ödekyrka öppnad med en sann-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
