Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Frös åker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frös åker
och troligen smädade han guden. Alla såg spänt på, men ingenting
hände. Middagen var stilla, och allt var fyllt av frid och lugn. Men
många tänkte, att det snart måste komma till släktstrid. Så hade
det gått överallt, där de kristna kommit och nästlat sig in.
Ett stycke ovanför den nva vägbron vidgade den lilla ån ut sig
och blev grundare. Kreaturen gick dit för att dricka, och barnen
plaskade i det klara vattnet, där starren stod grön. På en liten
brygga av kluvna stockar brukade kvinnorna ligga på knä och
tvätta kläder. Dit gick en dag den kristne, och efter honom följde
allt folket i huvudgården.
Den äldre brodern och hans folk följde dem med ögonen från
sin gård. Han knot händerna och mumlade argt i skägget, då han
såg hur oförsvnt de trampade in i Frös åker.
Han förstod från början vad som skulle ske nere vid ån. De
kristna hade funnits länge i landet, och han hade sett många dop.
Men aldrig hade han trott, att det nya skulle komma ända fram till
deras gård, att en kristen dopman skulle stiga ned i deras å. Tiden
var inne, han måste göra något mot det skändliga, som nu
utspelades inför hans ögon. Det måste gå till släktstrid. Om fadern levat
skulle detta aldrig kunnat hända.
Bäst det var såg han en man lösgöra sig från dopflocken och
komma springande mot honom. En annan följde strax efter, och
han ledde en kvinna vid handen. Hon höll kjolen högt för att kunna
springa. Några andra började förfölja dem, men ett rop kallade
dem tillbaka till åbredden.
Den äldre brodern tog belåtet emot dem, som flydde undan det
kristna dopet, och önskade att det varit flera. Han lovade
flyktingarna sitt beskydd och gav dem strax samma förmåner som hans
eget folk. Från dopflocken vändes ofta ansikten mot hans gård,
och han förstod att många tvingades till dopet. De skulle nog
senare komma till honom.
Han såg hur den kristne vadade ut i ån och att modern strax efter
steg ned till honom. Vattnet rann glittrande från hennes hår, när
hon gick upp igen. Sedan steg brodern ned och fick vatten i sitt ljusa
hår. Så den ena efter den andra. Några leddes med våld ned i ån
och hölls fast under dopet, men de kastade med sina huvud hit och
dit för att undgå vattnet.
När flocken återvände hem med drypande hår kallade den äldre
brodern samman allt sitt folk. Han sade dem i dyster ton att av
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
