Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Ur lapparnas 1600-talskrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Manker
fjärde i det laget. Den bragden, som skulle gjort sig bra framför en
filmkamera, var dock nära att kosta Eskillsson livet. Enligt ett
senare domstolsprotokoll ansågs han ha »meriterat lifsstraff», men
han förmåddes slutligen göra avbön och synes ha sluppit undan
med böter och spöslitande.
Värre gick det för Lars Nillsson i Norrvästerbyn 1692, också en
60-års man. Herr Per hade varnat honom för att »fortfara med sine
gambla diefwullachtige afgudiska widskieppelsers föröfwande»
och sände så en patrull på sju man till hans viste för att se hur
förmaningen åtlyddes. De utskickade fann invid kåtan en åt de gamla
gudarna ägnad offerlave, »nästan likja som ett Theatrum», och vid
en jokk strax intill fick de se och höra Lars Nillsson »ganska illa
Siunga och yhla. Jembwäl på sin Spåtrumma häfftigdt Speela.»
En sexårig sonson hade fallit i jokken och drunknat. Gubben hade
strax fått upp honom, och nu försökte han med all kraft och
trummans hjälp återföra honom till livet. De sju männen sökte få
honom att sluta, men i sitt »Furieuse speelande» brydde han sig inte
om dem, förrän de med våld tog trumman ifrån honom. I sitt ursinne
grep han då efter kniven, och när han inte kunde finna denna,
överöste han dem med —• enligt protokollet — »skamlösa
Expres-sioner» för att de hindrat honom att rädda pojken till livet.
Det blev rättegång. Lars Nillsson visade sig obotfärdig. Han
talade om, att han en gång, då svår sjukdom härjade i hans renhjord,
förgäves anropat den allra högste Guden i himmelen, och sedan
dess med större framgång vänt sig till de gamle gudarna. Och det
skulle han fortsätta med, så länge han levde, »oachtandes hwadh
högre eller mindre Öfwerheet i detta måhl nu eller framdeles
honom förbiudandes warder». Med stöd av 2 Mos. Bok, 22 kap., och
5 Mos. Bok, 13 kap., samt Vesterås Ordinantie av år 1527 och
Örebro Ordinantie av år 1586 dömdes han då till döden. Svea
hovrätt fastställde domen samma år: jämte trumman och
avgudabilderna skulle han å båle brännas — »androm dess wederlijke
ogud-aehtigom till warnagell och wälförtient straff». Herr Per fick det
säkerligen eftertraktade uppdraget att bereda honom till döden.
Och året därpå gick domen i verkställighet. Det berättas, att Lars
Nillsson »med en undersam frimodighet» besteg bålet. Detta hände
under det förvillade skede, då i vårt land 300 kvinnor brändes som
häxor. Det var 800 år efter Ansgars förkunnelse av Kristi
kärleksfulla lära. Och ännu hade inte den förnuftets och humanitetens
röst, som höjdes av Urban Hjärne, hunnit göra sig gällande.
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
