Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Nils Ahnlund : En svensk genombrottstid - Fornprägeln över vårt tidigare 1200-tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En svensk genombrottstid
Det verkliga avståndet är mera än ett avstånd enbart i rummet.
Vägen till Paris och Rom var vid denna tid avsevärt drygare från
Sveriges spridda biskopsstäder än från Roskilde på Själland eller
Lund i Skåne. Dansken Saxo, som i århundradets början sysslar
med sitt stora latinska historieverk, för ett ampert och nedlåtande
språk om svearna, vilka han betraktar som halvbarbarer, ganska
osäkra i sin kristendom. Stötestenen är för Saxo varken det
gammalnordiska stridslynnet, som denne andans man fastmera ytterst
väl förstod, eller uteslutande den hos honom redan kraftigt
utbildade nationella antagonismen. Vi få nog medge, att Saxo icke
skulle ha fällt så överlägsna omdömen som han nu gör utan ett
stadgat personligt medvetande om sina landsmäns givna försprång
i allmän europeisk odling.
Med Norge, också det sönderslitet av fortsatta tron- och
ättestrider en tid framåt, är kanske likheten större. Härvid bör erkännas,
att våra grannar i väster hade en avundsvärd förmån i sin större
vana att hantera litterära uttrycksmedel; vad man känner om det
svenska 1200-talets historia stammar till icke ringa del från
norskisländska källor. Få vi tro en norsk historisk »saga», icke mycket
yngre än den omtalade händelsen, skall krigsguden Odén ännu ha
uppenbarat sig i det stora vinterslaget vid Lena i Västergötland
1208. Strax förut hade han varit synlig hos en bondesmed i Norge
och låtit förstå, att han hade brådskande ärenden österut, vilket
bonden förde vidare till den svenske tronpretendenten Erik
Knutssons vänner bland stormännen där i landet; man uppfattade
tydligt nog det timade som ett lyckligt varsel. Mindre bjärt står en
annan gammal folklig åskådning med tillflöden utanför
kristendomen avtecknad i Västgötalagens korta kungakrönika, där samme
Erik Knutsson — enligt tidens räkning Erik II — rosas som en
god »årkonung», vars regeringstid beredde folket minnesvärt goda
skördar. En handskrift av krönikan tar ut steget och kallar honom
— efter genomskinligt hedniskt mönster — Erik Årsäll.
Det av folkvisan besjungna slaget vid Lena (nu Kungslena) står
i centrum av de blodiga händelser, som steg för steg förde Erik II
Knutsson till makten i kamp med den från Danmark understödde
Sverker II Karlsson. Vad ryktbarhet angår har nog detta slag
under hela vår medeltid knappast annat motstycke än
Brunkebergs-slaget 1471. Dessa täta vapenskiften — Älgarås i november 1205,
Lena i januari 1208, Gestilren i juli 1210 — hade icke tillfälligtvis
till skådeplats mellersta och norra Västergötland med samman-
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
