Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Nils Ahnlund : En svensk genombrottstid - De uppsvenska folkungarna och landsändarnas tävlan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En svensk genombrottstid
Både Erikar och Sverkrar ha tidvis residerat i den därvarande
borgen, kanske den äldsta i landet, nu förtärd av tiden och
vågsvallet mot strandens sandstensklippor; flera av dem, senast Johan
Sverkersson 1222, slutade sina dagar på Visingsö. Denne monark,
som i unga år slöt sin ätt på manslinjen, efter helt kort regering
och under en stiltje i fejderna, hade krönts i Linköpings domkyrka.
Av ålder var ju Östergötland Sverkrarnas säkraste fäste. De ha alla
jordats där i Alvastra kloster. Utom Erik den helige Jedvardsson,
som föll vid tingsplatsen i Östra Aros, det nuvarande Uppsala,
valde kungarna av Erikska ätten alla sin gravkyrka hos munkarna
i det västgötska Varnhem. Denna ätt representerar i högre grad än
någonsin Sverkrarna en gammal historisk förbindelse mellan
Västergötland och Uppland. En ryktbar bestämmelse i äldre
Västgötalagen tillerkänner svearna — d. v. s. uppsvenskarna — rätten att
taga och vräka konung, att aArgöra kungavalet. Som geografiskt
begrepp är Uppland knappast äldre än 1200-talets slut. Förut talade
man i stället om de tre »folklanden»: Attundaland, Tiundaland
och Fjädrundaland, eller man sammanfattade alla
mälarlandskapen under namnet Svitjod, Svetjud. Folkunganamnet har tolkats
på olika sätt, vanligen efter en vid Gestilren stupad Folke jarl.
Fullt påtaglig är fraktionens uppsvenska orientering, som
överensstämmer med vad man känner om hemorterna för vissa på
1200-talet fortlevande, icke kungliga sidogrenar av Erikska ätten. Det
enda man med visshet vet om läget av Erik den heliges egna
arvegods är i själva verket att han som sin besittning räknade Ängsö i
Mälaren mellan Västerås och Enköping. I dessa trakter, mestadels
längs Mälarens nordlinje, återfinner man längre fram de ledande i
»folkungaroten». Vore det för djärvt att tänka sig ett språkligt
samband mellan dessa provinsstormän och själva folklanden,
föregångarna till det under gemensam lag slutligen enade Uppland? Så
mycket är säkert, att bakom de stridande folkungarna har vid
avgörande tillfällen i täta led stått Upplands eller på tidens tungomål
folklandens väpnade allmoge.
Det blev i Strängnäs som den siste av Erikarna, den tredje av det
namnet efter landets kristnande, sommaren 1224 kröntes av
ärkebiskopen i Uppsala. Han var då helt liten och förblev märkt av
sina kroppsliga lytens försagdhet. Inom kort sprängdes nu den för
gossekungens minderårighet avtalade förmyndarregeringen i riket.
Den uppländske stormannen och folkledaren Knut Holmgersson,
kallad Knut Långe, banar sig väg till makten efter ett slag »i
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
