Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Nils Ahnlund : En svensk genombrottstid - De uppsvenska folkungarna och landsändarnas tävlan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Ahtilund
Olustrom» i november 1229, hyllas som konung i den flyktade Erik
Eriksson Läspes ställe och inleder ett i vår historia ganska märkligt
interregnum. Den uppgivna stridsplatsen avser säkert nuvarande
Östra (tidigare Olustra) i Sundby socken i nordvästra
Södermanland, dit fordom Kafjärden av Mälaren gick fram; gården tillhörde
i det följande en av de förnämsta ätterna i landsändan. Själv hade
Knut Långe haft sitt huvudsäte i Sko, det senare Skokloster, på
uppländska sidan av den stora sjön. Av allt att döma stammade
han från Erikska ätten. Som regent har han omgiven av
folklan-dens lagmän utfärdat brev från Östra Aros, redan nu en
aktningsvärd handelsort, och kanske i regel haft sitt tillhåll där. Vi ha
kvalen rad mynt, delvis ganska vackra, slagna av denne konung Knut i
»Aros», varmed enligt kännares åsikt torde avses just Östra Aros.
Ett femtiotal år senare bytte orten småningom namn efter
ärkebiskopssätets flyttning dit från Gamla Uppsala (1273) och blev så
det nya Uppsala.
Redan 1234 gick Knut Långe ur tiden, som det tyckes under
fredliga förhållanden i riket. Den unge Erik återvände från sin
tillflykt i Danmark, med vilket land hans fader genom ett politiskt
giftermål uppnått goda förbindelser, detta i strid med släktens
tidigare traditioner. Men den regim Knut Långe grundat stod, som
det visade sig, på tillräckligt säkra fötter för att i realiteten överleva
honom. Jarlen Ulv Karlsson hade stått Knut nära och torde få
räknas som dennes främste anhängare; under gott och väl ännu
ett årtionde förblev han också den erkänt ledande mannen vid
konungens sida, med titeln svearnas jarl. Det vittnar om denne
Ulv jarls maktställning, att också han har slagit mynt, vilket icke
lika säkert är känt om Birger Jarl. Av gamla godshandlingar
framgår, att han i Södermanland ägde vidsträckta besittningar både
mot Mälaren och mot Saltsjön; bl. a. var han herre till
Tullgarn. I norska historiska skrifter prisas Ulv jarl »Fase»,
synbarligen vid denna tid en äldre man, som en stor vän av norrmännen,
härvidlag alltså trogen den Erikska ättens vanor under ett tidigare
skede. En mera misstrogen hållning västerut visade däremot kung
Eriks nye svåger, herr Birger Magnusson till Bjälbo, när han
småningom ryckte upp vid sidan av Ulv jarl och började göra denne
rangen stridig. Det kom visserligen dem emellan aldrig till någon
öppen brytning, så vitt man känner, men vid Ulvs bortgång (1247
eller 1248) var i alla fall uppgörelsen mellan partigrupper och
landsändar redan i full gång.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
