Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Nils Ahnlund : En svensk genombrottstid - Birger Jarl tar makten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Ahtilund
kort avstånd från hans stamgård Bjälbo. Här företecknas under
den närvarande påvlige kardinalen-legatens insegel det förbund
mellan den nya riksledningen och kyrkan, som i mycket skulle ge
sin prägel åt vad som återstod av 1200-talet.
Det var, kan man nog säga, en kraftmätning om de uppländska
folklanden och deras gränsområden. Det är detta som gör förloppet
värt att omtalas och ihågkommas. Striden för Upplands politiska
supremati fick skenet emot sig, när den spårade över till separatism
och kom i konflikt med riksenhetens målsmän. Stormän och
bönder i landskapet hade gått hand i hand. En av våra tillförlitligaste
medeltida årsböcker upplyser, att efter nederlaget vid Sparrsätra
hela allmogen i Uppland straffades med att vissa förut tillfälligt
utgående ledungsskatter nu pålades för jämnan och fingo naturen
av fasta årliga skatter allt framgent. Man har menat, att Birger
Jarls borganläggning i det till stad uppväxande Stockholm, som
ganska säkert påbörjades kort efter dessa händelser — han träffas
där en längre tid sommaren 1252 — också riktade en viss spets
inåt, inte bara utåt till värn mot efterhängsna estniska eller
karelska pirater, som rimkrönikan uppger. Denna mening kan ej
frånkännas sannolikhet.
Den oro som senare förmärktes inomlands begränsar sig till det
jämförelsevis korta skede på 1270-talet, då utgången står och väger
mellan Valdemar och Magnus, Birgers söner, under den utbrutna
tävlingskampen om riket, och till ett nytt häftigt utbrott strax
därefter av de konservativa jorddrottarnas opposition. När Magnus
reser sig mot Valdemar med krav på kronan, och nordligaste
Västergötland ånyo förvandlas till slagmark i svenska inbördesfejder
(Hova 1275), skymtar man åter något av de gamla envisa
provinsiella motsatserna; det följande krigstillståndet, som ger
grannländerna tillfälle att blanda sig i leken, har däremot i stort sett ett
annat skaplynne med sina härjnings- och plundringståg i de
svensk-danska gränslandskapen. Det var ett avsteg från Birger
Jarls lyckosamt genomförda, av maktmedel stödda nordiska
jämviktspolitik, och likadant skulle det bli efter århundradets slut.
Valdemars slutliga avsättning 1277 följdes snart i spåren av det
sista folkungaupproret, ett kuppartat omstörtningsförsök, som
främst synes ha riktat sig mot kung Magnus stora och stigande
böjelse för det utländska. Det kostade Knut Långes sonsöner
halsen på Stockholms slottsgård och fann synbarligen intet stöd hos
allmogen — kanske därför att händelserna utvecklade sig väl raskt.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
