Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Nils Ahnlund : En svensk genombrottstid - Huvudbygder och landamären i källskrifternas ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En svensk genombrottstid
Huvudbygder och landamären i källskrifternas ljus.
Tolvhundratalet är den första tid i vår historia, som har lämnat
efter sig mera i detalj gående direkta uppgifter om det samtida
Sveriges geografi, bebyggelse och indelning. Till större delen ha
vi härför att tacka, att de inhemska urkundernas vittnesbörd bli
flerfaldigt talrikare från och med omkring 1250. Enbart kung
Magnus stora testamente av 1285 skulle möjliggöra en överblick
av rikets uppbyggnad utan egentlig motsvarighet i äldre dokument.
Redan från århundradets förra hälft ha vi emellertid en
koncentrerad skildring av Sveriges rike, som aldrig får glömmas. Den är
skriven av en bland Nordens största författare i alla tider, en man
som själv sett åtminstone delar av detta land.
Snorre Sturlasson har ordet. »Sveavälde består av många
delar. En del är Västergötland och Värmland och Markerna och det
som hör därtill, och det är ett så stort rike att under den biskop
som är däröver lyda elva hundra kyrkor. En annan del av landet
är Östergötland; det utgör ett annat biskopsdöme. Dit höra nu
Gotland och Öland, och allt detta tillsammans bildar ett ännu mycket
större biskopsdöme. I själva Svitjod finns en landsdel som heter
Södermanland; det är ett biskopsdöme. En annan del heter
Västmanland eller Fjädrundaland; det är ett biskopsdöme. Den tredje
delen av Svitjod heter Tiundaland. Den fjärde heter Attundaland;
den femte är Sjölandet och det som hör därtill österut längs med
havet. Tiundaland är den yppersta och bästa bygden i Svitjod.
Därunder lyder hela riket; där är konungasätet, där är
ärkebiskopsstolen, och därefter är Uppsala öd benämnd. Så kalla
svearna sveakonungens egendom: Uppsala öd.» Med Markerna
menas säkerligen främst Nordmarks härad, som ursprungligen
räknades till Dalsland. Med Sjölandet avser Snorre enligt det
vanliga antagandet Roslagen och dess fortsättning norrut.
Sverigebeskrivningen hos Snorre Sturlasson, vars rent
geografiska del här återgivits, ingår i hans Olov den heliges saga och är
den äldsta nu bevarade med karaktären av sammanfattande
översikt, där de viktigaste landsdelarna framträda under sina namn.
Strax förut har Snorre konstaterat, att konungarna numera
upphört att ha sitt säte i Uppsala. I övrigt avser skildringen
förhållandena på den isländske författarens egen tid. Den är
anmärkningsvärt redig och riktig, om också ej helt felfri. Antalet kyrkor i Skara
stift var i själva verket något över sexhundra. Att Snorre likställer
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
