Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Nils Ahnlund : En svensk genombrottstid - Huvudbygder och landamären i källskrifternas ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En svensk genombrottstid
nordvästra stråkväg över skogarna och »Kölen» till Tröndelagen.
Jämtland var då norskt sedan vid pass ett århundrade tillbaka.
Snorre har alldeles särskilt intresserat sig för detta gränslandskaps
gamla stamsägner men har också åtskilligt — mer eller mindre
säkert — att förtälja om Hälsingland och hur det först bebyggdes:
västerut av invandrande jämtar och längs havet av svear.
Dalarna är som landskapsnamn okänt för Snorre. Han känner i
stället — icke ensam bland tidens nordiska författare —
»Järnbäraland». Denna geografiska benämning rymmer mindre än Dalarna,
sannolikt även mera. Den torde allmänt hänsyfta på områden inåt
landet, där bearbetning av rikare förekommande sjö- och
myrmalmer var vanlig som ett slags hemindustri med regelbunden
utförsel genom skogarna till andra trakter, icke minst till Norge.
Landet »bar» icke järn; man bar järnet. Det äldsta säkert kända
svenska bergsbruket hör emellertid samman med Dalarna och
1200-talet. Man vet, att Stora Kopparberget började brytas på Magnus
Ladulås tid, dock ej de första åren, och man kan på goda grunder
sluta, att brytning av järnmalm förekom vid Gamla Norberg, som
länge tillhörde landskapet Dalarna, åtminstone före århundradets
slut. Det skedde i båda fallen under direkt, synbarligen av
regeringsmakten ordnad påverkan från Tyskland, som tillhandahöll
både metoder och personlig sakkunskap, troligen till en början
även en del av rörelsekapitalet. Förste kände innehavaren av det
historiska Ornäs vid Runn var en visbyborgare med tyskt namn,
och Engelbrekt Engelbrektsson härstammade från en till Norberg
invandrad tysk bergsman.
Mot Norge var gränsen länge något obestämd och delvis
omstridd, särskilt i Dalsland (Markerna) och västra Värmland.
Snorre Sturlasson låter landryggen från början skilja rikena åt.
En högst omfattande undersökning av denna riksgräns, som kom
till stånd under konung Valdemar och ledde till vissa avtal, är
känd genom en tillfälligt sparad samling av norska
gränsuppteckningar från omkring 1273, som genom sin fyllighet har en
enastående ställning bland de samtida dokumenten. Om man
från-räknar de då norska landskapen Viken eller Bohuslän samt
Härjedalen och Jämtland, skiljer sig den angivna gränsen — här och var
visserligen föremål för växlande uppgifter om råmärkenas rätta
placering — icke särdeles mycket från den nuvarande, sådan den
fastställdes 1751. Det nordligaste namnet är Vojmsjön i nuvarande
Vilhelmina. Sjön låg på svenskt område, men jämtarna hade sig
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
