Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Nils Ahnlund : En svensk genombrottstid - Tidevarvets nyskapelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Ahtilund
let av de rätt enkla fästningstorn, s. k. kastaler, som förut funnits
här och var, särskilt vid viktigare farleder, och som man kunde
bemanna vid fara men sedan lät utrymma. De nya slotten från
Birger Jarls och hans söners tid, vilkas enda kända föregångare är
den nu överspolade, troligen mindre solida borgen på Visingsö,
ville vara verkliga fästningar efter samtida mått. De fordrade en
stadigvarande besättning under ansvariga hövitsmän, följaktligen
säkrad tillförsel året runt från närmaste bygder. Bland de äldsta av
dessa slottsanläggningar torde den vara, som Birger lät uppföra vid
Norrström till skydd för Mälarinloppet och det framväxande
stadssamhället på holmen: »ett fagert hus och en godan stad». Snart hör
man en rad andra sådana fasta slott omtalas i kungabreven:
Nyköping, Stegeborg vid Östgötakusten, Kalmar och Borgholm,
Jönköping, Gälakvist (vid Skara), Axvall, Ymseborg och Lödöse i
Västergötland. Till ungefär samma tid vill den konstarkeologiska
sakkunskapen hänföra de äldsta borgarna i Västerås och Örebro.
Mycket har tiden omdanat eller förstört, men ofta finns ännu
1200-talsstommen delvis kvar, synlig för ögat eller bäddad i jorden. Det
fortsatta svenska framträngandet i Finland gav slutligen upphov åt
liknande stenbyggda fästen i Åbo, Tavastehus och Viborg.
De synbarligen i rask följd tillkomna nya svenska slotten hade
en vidsträcktare uppgift än den att skydda mot fiendens anfall till
sjöss eller över landgränsen. De skulle utgöra stöd för den ännu ej
tryggade riksenheten. Försörjningen av deras besättningar skedde
också efter en större plan, som gjorde slotten under sina fogdar till
förvaltningscentra i var sitt slottslän av lämplig storlek. Dit skedde
uppbörden inom länet av allmogens skatter, som nu börjat bli
stående skyldigheter och alltmera knutits till jorden efter fast räkning.
Den gamla ordningen med kringspridda kungliga avelsgårdar, de
av Snorre Sturlasson omtalade Uppsala ödsgodsen, »husabyarna»,
hade under dessa förhållanden mist det mesta av sin betydelse och
vittrade småningom bort. Övergången till det nya systemet, som ju
gav överheten friare händer men rymde tillfällen till en utveckling
i feodal riktning, kan icke ha hälsats med glädje av svensk allmoge,
van vid gammalt och fornt.
Vårt land har ägt stadsliknande samhällen långt före 1200-talet,
och några ha utan fråga rätt att kallas städer, i främsta rummet
Sigtuna. Men det är först under detta århundrade som de strödda
förelöparna ge rum för en påtaglig stadsorganisation och för en
borgerlig bosättning, så pass omfattande att den börjar sätta en låt
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
