Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Nils Linnman: Med husbåt på 1200-talsled
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med husbåt på 1200-talsled
Varför skrev Soro-munkarna av denna lakoniska namnlista, och
kunde man verkligen segla efter den? Ja, med någon försiktighet
gick det nog att ta sig fram med hjälp av beskrivningen, men på
många sträckor behövdes det nog en utkik i fören, som spanade
efter grund, ty förvisso var en dylik namnuppräkning inte precis
lämpad till vad vi mena med sjökort. Eftersom skepparen säkert
inte kunde läsa latin saknade den ju all praktisk betydelse för
honom och om den överhuvud någonsin varit med ombord, skulle
den snarast ha uppfattats som ett magiskt medel. Det skrivna ordet
innebar ännu på denna tid något av trolldom för gemene man och
skrifter var dessutom dyrbara sällsyntheter.
Men hur kunde då långväga resenärer överhuvudtaget ta sig
fram med sina båtar före sjökortens tid? Att hitta i stort efter en kust
är inte svårt, det är de små detaljerna som gör’et, och liksom liten
tuva ofta välter stort lass, kan liten grynna sljälpa stort skepp. Att
i smått veta var alla grund och farligheter lurar, det är en konst
som kan läras endast genom lång erfarenhet. För inte så länge sedan
fanns det verkligen ej så få skutskeppare, som utantill kunde
nästan varje överenslinje utmed hela farleden, och det finns väl ingen
anledning att tro, att tolvhundratalets skeppare var sämre fast de
inga sjökort ägde. Men på en inomskärsled kunde naturligtvis inte
alla vara lika bra hemma, och säkerligen fanns det därför redan i
gammal tid ett slags lotsväsende handhaft av kustbor, som var
»ledsagare» kortare eller längre sträckor. Man seglade naturligtvis
också i konvoj med en erfaren skeppare i täten, vilket var en inte minst
under orostider klok åtgärd. Det gjorde även vi då och då, och
valde man som lots en gammal hederlig skuta kunde man känna sig
trygg, även om den ibland rätade ut den prickade farleden genom
att ta en privat genväg.
När vi efter en dagstur började närma oss kvällningen, tittade vi
på sjökortet och letade ut en liten rar vik, som verkade lämplig som
ankarplats för natten. Helst valde vi den så att vi inte skulle störa
eventuella bebyggare på stranden. Våra enda krav i övrigt var att
den skulle gå att löpa in i, att den inte skulle vara alltför djup, så att
vi fick hala ankarkätting för länge, och att den skulle vara
skyddad för grov sjö. Sådana vrår finns det gott om överallt i
skärgården, ofta ljuvligt ensamma och idylliska. På en av ankarplatserna
kunde vi på den närmaste holmen inom en halvtimme förse oss
med vildhallon rikligt nog för ett gott mål utan all ransonering. Och
dessutom växte där smörsoppar i stora flockar. Tillsammans med
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
