Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Skolan och landskapet. Tal i Karolinska läroverket i Örebro den 26 maj 1950
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skolan och landskapet
skänks aktörens väsentliga hemlighet: gåvan att själv ryckas med
av sin konst, sitt spel, tills illusionen både för honom och andra
blev verkligare än verkligheten. Han talade, och man kände att
man stod inför en ödesstund. Det var inte precis i de orden man
tänkte och kände, men likvisst kände man det. Man skulle träffa
ett val som aldrig kunde göras om och vars följder skulle räcka
livet ut: man skulle välja mellan att gå gåsmarsch eller att inte gå
gås-marsch. Ett tredje fanns inte: svart eller vit, varm eller kall, den
som inte är för mig är emot mig. Medan rektorn talade och det
började arbeta i hans ansikte och de skarpa halssenorna sprang fram,
såg jag framför mig en sida ur en bok som vi läste i folkskolan. Det
var en framställning av människans utvecklingsvägar, här
reducerade till två. En bild var gemensam för dem: det var det nyfödda
barnet. Sedan gick den ena bildsviten snett uppåt sidan och den
andra snett nedåt. På den ena såg man den lille prydlige gossen,
den präktige skolpojken, den skötsamme ynglingen, den nyblivne
familjefadern med sin klara blick och sitt lilla hull, den
framstående medborgaren och den vördade åldringen. På den andra gick
vägen över busfrö och ligist till hopplöst förfallet människovrak.
Vilken väg som öppnade sig för den som mot Guds och människors
lag gick gåsmarsch i Örebro behöver inte anges. När vi bröt upp
från morgonbönen, fick jag min närmaste bänkkamrats ansikte i
blickfältet. Han var landspojke från slätten. Hans ögon hängde vid
rektorn med ett beundrande, nästan tillbedjande uttryck. Vem var
väl denne rektor som kände till sådana himmelska fröjder som det
tydligen var att gå gåsmarsch. På egen hand skulle min kamrat
aldrig kunnat hitta på något jämförbart. Han brann av begär att
skoldagen skulle vara slut. Han ville ut och gå gåsmarsch.
Många år innan den morgonbönen satt Hjalmar Bergman här,
på en annan morgonbön, och hörde ungefär detsamma. Det bör
ha varit ett stycke in på 1890-talet. Då var det en annan rektor som
talade. När man läser om det, tycker man sig ha varit med också
vid det tillfället. Och åter har man denna känsla, som tar en för
bröstet när man kommer tillbaka till hembygden och skolan, att
här gäller en särskild sorts tideräkning. Här säger 1920, eller 1915,
eller 1910: Stig tillbaka in i mig, i studentåret, det är bara ett steg.
Stig tillbaka in i 1890-talet. Hör ekot av käppen som stöter mellan
stånden på Hindersmässan: den som bar den, och brukade den,
hette Karl den nionde. Se svallet efter båten som nyss lade ut: där
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
