Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Skolan och landskapet. Tal i Karolinska läroverket i Örebro den 26 maj 1950
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Attorps
låg en man på sjukbår, han hade kryckor bredvid sig, och han
skall strax vara framme vid Göksholm. Här har tiden flugit med
vingslag så snabba som en ands. Den flyger lika snabbt, när den
nu har vänt helt om och flyger tillbaka, inne i våra hjärtan. Här i
Närke, där man har gått i skola, där ens föräldrar ligger begravna,
dit man kommer så sällan men dit man alltid kommer hem, här
känner man det som om nu och då, forntid och i dag, vore ett. Här
kan man få den svindlande förnimmelsen att den varviga lerans
årslager ligger packade som löv från samma höst.
Det är inget särskilt gammalt läroverk, detta, till det yttre. Men
de skoltraditioner som funnits i Örebro före Karolinska läroverkets
tid och som läroverket fortsatt, de är gamla. Provinsen är gammal.
Här var kulturbygd så snart lermarken låg fast. Örebro hör till de
svenska städer som sedan medeltiden intagit en central ställning.
Här var en mötesplats för riksvägar. Här bytte slättbon och
bergslagsbon sina produkter. Här låg under 1700-talet järnets
världshuvudstad, och dess parlament sammanträdde på Hindersmässan.
Ännu på vår tids Karolinska skolgård kunde man erfara att inom
ett ganska vidsträckt mellansvenskt område ledde, om inte alla,
så åtminstone ganska många vägar till Örebro. Här hördes
västmanländska, snabb värmländska, sjungande dalkarlsmål. Jag tror
aldrig det förekom någon motsättning mellan närkespojkarna och
pojkarna från angränsande landskap. Även vi slättpojkar, som
kanske aldrig hade sett en hytta eller ett utslag, begrep att det var
något mycket fint med bergslag, gruva och bruk. Så småningom
lärde vi oss kanske att svensk historia är järnsmidd. Och bortom
historien skymtade mytiska gestalter som var bergsmän, smeder,
och ansågos för mer än vanliga människor och i släkt med
gudarna. Det ansåg vi nu inte om våra kamrater från Bofors,
Klacka-Lerberg och Riddarhyttan. Men vi var heller inte medvetna om
några skiljelinjer. Yi hade bergslager inom våra egna gränser,
även om det på sina håll mest var namn och slagg kvar.
Knappast någon har väl skrivit vackrare om den ensliga
bergslagsidyllen än närkingen Heidenstam. Det är om Olshammar, som
han upplevde det i sin barndom, då hyttornas och småbrukens tid
snart skulle vara slut: »På två håll glittrade lummiga vättersvikar,
där näckrosor tusenvis gungade utefter vassarna och ljustereldarna
ringlade om höstaftnarna. Den lukt från milor, som är skogsbon
kär, kunde ibland på senhösten tränga sig ända till portarna. Dag
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
