Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vattnen i fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vattnen i fara
kanske förblandad med syner från andra stora vattenfall. Men
Sjöfallet var dock det första; och ännu kommer jag ihåg hur det
kändes när de stupande vattenmassorna, många tusen fallande
ton, störtade emot en. Vi hade rott motströms uppför Langas
under långa, enformiga timmar, nedanför de väldiga rasbranterna
på Kerkau som aldrig ville ta slut. Luften hade länge vibrerat av en
oavbruten ton som från en gigantisk basfiol; den blev starkare och
starkare, och för var gång man vände sig om i båten och såg uppåt
sjön, tätnade töcknet som stod över dalföret. Så tändes en regnbåge
i skummolnet, och under den blänkte de vita fallen som jättelika
snödrivor. Strömmen blev för stark att ro emot; vi tog i land
nedanför mårkan. När man så kom ut på en klippudde och
plötsligt fick se fallet, tätt inpå sig, ville man huka sig som för att söka
skydd. Från vattnet blåste en hård vind som drev skummet med
sig i strida skurar, och dånet var sådant att man förstod varför
indianerna kallade Niagara »vattnens åska». Ovanför lyfte sig
terrass på terrass, hundrametersbreda, höga som berg, av vitt,
dundrande vatten som föll, föll, föll, i lodräta väggar, i välvda
kupoler, i oerhörda, slingrande forsvågor. Det var kaos i all dess
uråldriga vildhet — och samtidigt lagbundet och majestätiskt skönt,
med en storhet som reducerade människan till intighet och ändå
kändes befriande och fylld av lust. Då man till sist gick därifrån,
omtumlad och bedövad av vattenåskan, och fortsatte uppåt
bergssidan, tycktes hela fjällvärlden med ens ha blivit underligt
tam.
Vattenfallen kan inte ens vinterkölden tämja. Då landskapet
eljest ligger orörligt i lapplandsvinterns stumma förlamning, rör
sig vattenfallen alltjämt, med sin molnstod av vit froströk och sina
isstalaktiter kring våta grottor som är det oåtkomligaste av allt.
Men vad den allsmäktiga kölden inte förmådde har människorna
lyckats med. Ingen skall mera få se Sjöfallet spela för full orkester
under högvatten eller Harsprånget kasta sig fram i sin otillgängliga
kanjon mellan höga, mörka, drypande väggar. Några stora, orörda
vattenfall finns ännu kvar: Jokkfallet, Tervakoski, Storforsen,
Kaitumfallet, Heliga fallet i Blackälven och ett par till. Men de blir
färre för vart år, och de allra flesta fallen har redan byggts ut och
dresserats att lydigt snurra runt i kraftverkens turbiner. Det har ju
skett för ett gott ändamål: elljus och eltåg och elugnar är
förträffliga och nödvändiga ting. Var gång man står inför ett orört
vattenfall, påminns man dock om den tråkigaste och mest osympatiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
