Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vattnen i fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av alla sanningar, den att man inte får någonting för intet. Och
åtminstone en kort, tanklös stund är man glad att inte höra hemma
i en tid som har ännu fler saker på el och inga levande
vattenfall alls.
Nå, säger ni kanske, skulle den förlusten vara något att göra ett
nummer av? Vi är inte de första som ser på vattenfallen ur
praktiska synpunkter: lapparnas namn på Sjöfallet, Ätnamuorkikårtje,
betyder forsen vid den stora mårkan, för dem var Sjöfallet bara ett
besvärligt trafikhinder, där man tvangs att släpa båtarna lång väg.
Vattenfallsromantiken var bara ett tidsmod som kommer att vara
obegripligt om en generation.
Må så vara. Men att själva vattenfallen försvinner eller överförs
till en beskedlig lågvattensstandard är inte den enda eller ens den
viktigaste följden av kraftverksbyggena; deras verkan sträcker sig
vida längre än så. När våra krafttillgångar i relativt nära framtid
har blivit fullständigt utbyggda, kommer nästan alla större älvar
och de flesta stora sjöar att vara i grund förändrade. Och särskilt
för det norrländska landskapets del blir den förändringen
säkerligen den mest revolutionerande av alla dem människan
åstadkommit, kanske näst kustbygdens uppodling; skogarnas
förvandling från urskog till mer eller mindre uthuggen kulturskog kan i
alla händelser inte jämföras.
Vattnen är vad som först och sist ger liv och omväxling åt det
monotona norrländska barrskogslandskapet. Det är ett tyst land,
utan människoröster och med få och lågmälta fåglar. Utom av
blåstens enformiga melodi i trädtopparna, som man efter en stund
inte längre hör, bryts tystnaden bara av älvbruset och av forsen
som tonar »dovt som en vakande humla», för att låna Karlfeldts
ord. Barrskogens mörka allvar lyses sällan upp av ett leende,
oftast och vackrast i björkdungarna utmed älvstränderna. Och
framför allt är det älvarna själva, som för in ett element av rörelse,
ljusspel och överdåd bland åsarnas orubbliga tyngd.
Snart kommer intet eller nästan intet att fmnas kvar av allt
detta. Ett fullständigt utbyggt vattendrag, sådant som Indalsälven
redan är och Stora Lule älv inom kort kommer att bli, är inte
längre ett levande vatten. Det har förvandlats till en stel trappa av
uppdämda, stillastående sel och tvära fall, där vattnet rusar ned
genom kraftverken. Vad följderna blir av ett dylikt våldsamt
ingrepp i den naturliga vattenföringen vet vi ännu inte. Vi vet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
