Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Krenov: Fri. Översättning: Calla Anrick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annorlunda än hos all annan fisk han ätit. Kanske det nästan fryskalla
vattnet hade sin del däri. I varje fall hade omgivningarna också
sin del i att Jim njöt av denna i allo ovanliga lunch.
Senare på dagen fick han ännu en laxöring och den gången vart
det riktigt spännande. Han stod på stranden och kastade ut. På den
lilla kroken satt en levande mask och han hade väl kastat ut
ungefär fem meter från stranden. I första ögonblicket hände
ingenting. Så fick han vid själva strandkanten — tre, fyra meter från där
han själv stod — se en stor laxöring stå och vifta lättjefullt med
fenorna. Jim vågade inte röra sig och inte göra ett nytt kast —
fisken skulle se honom. Men med en omärklig rörelse av handen
höjde han spöet en aning, bara så att betet rörde sig. I det
kristallklara vattnet kunde han se hur laxöringen for som en pil efter
betet. Linan spändes, spöet böjdes — och i ett enda jämnt svep
landade han fisken på stranden bakom sig.
På hemvägen till fäboden den kvällen blev Jim varse
blommorna. Det var inte första gången — han hade nog sett dem förut.
Men nu började han bli närmare medveten om dem. Trakten
kunde varit tropisk, så rik var deras mångfald och deras färg. Somliga
stack upp sina huvuden mitt i stenuren och blommade i läckraste
pastell mot en bakgrund av grått och brunt. Andra hade grupperat
sig i den blöta mark där vattnet sipprade ner från snöfälten. Rött,
gult, lila — varje blomma var en studie i form och harmonisk
färgverkan och de gav ytterligare en spröd skönhet åt en redan
förut arkadisk landskapsbild.
Solen stod bakom Helags, när Jim nådde hem till höjden ovan
Skärvagsån. Inte långt från björkdungen råkade han på ett
klipputsprång, ungefär två meter högt och plant på toppen. Där såg Jim
en ren. Eller snarare — han såg kvarlevorna av en ren. För det
var endast blekta ben och en och annan hårtott som låg på klippan.
Men det som förundrade Jim var hur de låg. Det var som om
renen hade fallit i sömn en vinternatt när snön låg djup runt
omkring. Huvudet, med hornkronan upprätt, pekade ut mot
klipputsprånget. Framfötterna var placerade i samma riktning som
huvudet. Han låg liksom på vakt, tänkte Jim, låg där att under
vintrars följd vänta på hjordens återkomst.
Tid efter annan hörde Jim det vänliga ljudet från grannen-hästens
pingla. Och så en vacker dag när han var på färd till Ljungdalen,
mötte han en gammal man. De stannade på stigen för att språka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
