Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Krenov: Fri. Översättning: Calla Anrick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han hade inte hört någonting, men då han under sin måltid
råkade titta ut genom fönstret fick han se ett ansikte i rutan. Han
hajade till. Då han öppnade dörren stod där fyra personer, två
män och två kvinnor. De var medelålders men såg alla ut att vara
i sin krafts dagar. De steg in i kojan och förklarade, att de var på
väg till en stuga nära Viksjövallens fäbod när de fick se röken från
skorstenen.
— Jag är hemskt ledsen, sa Jim generad, men jag har inte ett
smul att bjuda på. Inte ens en kopp kaffe.
— Åh, det var inte alls meningen, sa den ene av männen.
Kanske det i stället får lov att vara en bit choklad, sa han och bjöd på
en chokladkaka. Alla brast i skratt.
Besökarna fann det märkvärdigt att träffa på en amerikan som
satt i en svensk fäbodstuga och studerade franska och skrev saker
och ting. Det borde komma in i tidningen, sa de.
— Det finns ingenting att berätta om mig, sa Jim. Jag är bara en
helt vanlig person som tycker om att leva ute i naturen. Det är
så vackert här, tillade han. De andra instämde. De värmde sig en
liten stund vid elden och tog sedan farväl; så blev det tyst i stugan
igen. Jim gladdes åt att ha träffat dessa friska och gladlynta
människor. Och mötet med dem kom honom att önska, att han kunde
stanna här i fjället tillräckligt länge för att också lära känna fjällets
folk.
Så gick åter ett par dar och Jim sa sig själv, att nu borde han
bryta upp. Han hade stannat över två veckor i fäboden och han
hade tillbragt tjugo dagar i Härjedalen. Det skulle ta honom en
vecka att nå fram till järnvägen, för han ville ha god tid på sig att
vandra de återstående 130 kilometrarna.
Med sin ryggsäck bredvid sig satt Jim i gräset framför fäbodstugan.
Det kändes svårt att bryta upp. Hans dagar här var liksom
hemligstämplade — de gick inte att riktigt återge i ord. Här hade
han fått det lugn, den jämvikt och livsglädje, som hittills endast
varit en oklar längtan. Ödmjukt, med ett förlåt på läpparna kom
han in i denna värld av frid, och den tog emot honom. Det gjorde
Jim stolt, och tacksam.
Men vad den betytt för hans eget innersta inre, det kunde han
väl aldrig riktigt delge någon. Vem skulle han kunna berätta det
för, och hur skulle han kunna säga det? Var det möjligt för någon
annan, att tvärs igenom hans egna fattiga ord höra grinden svänga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
