Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Krenov: Fri. Översättning: Calla Anrick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fanns det ingenstans där en person av hans kategori kunde köpa
sig en fjällvandrares matsäcksmat. Till slut lyckades han i ett
pensionatkök få tillhandla sig lite bröd och några burkar konserver
så att han skulle kunna klara sig tre—fyra dagar.
Uppåt Ottfjället mötte han många människor, som alla var på
väg ner. Det började nämligen bli sent. Somliga såg mycket
turistmässiga ut med välpressade byxor, tyrolerhattar och dyrbara
kameror, andra däremot verkade att vara idrottsmän i träning där
de joggade omkring i sina blå och vita overalls. En av dem hade en
tam järv i koppel, och det var komiskt att se hur det lilla
björnlik-nande djuret försökte hålla jämna steg med löparen. När Jim nått
upp ungefär två hundra meter under toppen, var han alldeles
ensam på fjället. Han reste tältet i lä av ett stort klippblock, stagade
det med sin stav och säkrade det nertill med stenar. Han tände
spritköket, kokade lite soppa och stekte några skivor kött som
han åt tillsammans med hårt bröd och ost.
Det här är väl förmodligen inte riktigt vad som kallas för en
fjällbestigning, tänkte Jim. Men i alla fall kände han sig säreget
gripen av att vara däruppe, ensam bland topparna, blickande ned
mot de välkända trakterna söderöver, allt medan mörkret föll på.
Han vaknade tidigt just som solen steg upp på en molnfri
himmel. Det var alldeles lugnt, någonting ganska ovanligt så pass högt
uppe. Han hade haft tur som fått en så fm natt. Han steg genast
upp och lagade sin frukost av gröt och mjölk och ägg. En vråk
svävade i rymden och stannade med gälla rop ovan den ensliga
tältarens huvud.
Jim följde stigen genom en trång klyfta på själva toppen och
kom fram till en liten tjärn. Han tyckte, att där den låg bland fjäll
och snö vid ett klipputsprång, som lodrätt bar mot djupet, var den
så skön som en fjälltjärn kunde vara — vad som än må ha sagts
och skrivits och sjungits om andra fjällvatten i andra fjärran
länder. På en sluttning åt väster fick så Jim se sin första renhjord.
Djuren var mycket svåra att upptäcka, så helt smälte de samman med
fjällets färger av brunt och grått. De gick i godan ro och bar sina
hornkronor med lätt och obesvärad elegans.
Jim tog ett par dagar på sig att vandra runt Ottsjöns västra ände.
Men ju närmare han kom järnvägen, desto mera förändrades
allt. Han mötte fler och fler människor. På hans karta började
turisthotellen stå markerade allt tätare, och de sträckor, där han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
