Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Reformförsöken och nationalförsamlingens inkallande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REFORMFÖRSÖKEN OCH NATIONALFÖRSAMLINGENS INKALLANDE. 9
hördes ett enda anskri af missnöje mot hvad som skett.
Och för det ropet föll genast det andra beräknade stödet:
konungen. Från alla håll uppmanad att aflägsna orostifta-
ren, förmådde Ludvig XVI ej hålla sin minister uppe.
Efter två år lät han honom falla, innan det nya förvalt-
ningsförslaget kommit till utförande.
«eTurgot och jag äro de enda som älska folket", hade
konungen en gång yttrat. Däri låg helt visst en stor
öfverdrift, men det måste erkännas, att bland de män, som
efter Turgot kallades att söka bärga det sjunkande stats-
skeppet, märkes bra litet af intresse för folket och dess
nöd. Deras sträfvan gick i det hela ut på att med und-
vikande af en genomgående samhällsorganisation söka und- -
vika den hotande finansiela bankrutten. För ändamålet
sökte den ene finansministern använda sparsamhet och
bankirserfarenhet, den andre trodde att blindt slöseri skulle
ge en kredit, på hvilken man kunde lefva, men i den
punkten voro alla eniga, att de privilegierade måste sitta
i orubbat bo. . Ja, på de misslyckade reformförsöken följde
till och med rent af en reaktion, under hvilken de store
förstodo att än ytterligare utvidga sina förmåner på det
egentliga folkets bekostnad. Den är märklig denna reak-
tion; den satte inseglet på konungamaktens oförmåga att
lösa frågorna, och under dessa tider af ytterligare förtryck
och orättvisor vaknade hos de förtryckta samhällslagren
den uppfattningen till lif, att de endast kunde lita på sig
själfva och att vägen till rättvisa gick öfver konungamak-
tens förödmjukande, kanske öfver dess tillintetgörande.
Ludvig XVI hade sålunda uppgifvit sin ställning som
reformpartiets ledare. Han hade satt in sin makt på att
skydda de privilegierade. Han hade utvidgat deras för-
måner. Genom nyutkomna förordningar bestämdes i lag
att adelsbref fordrades för officersplatser och ämbeten vid
de högre domstolarna. ÅAfven deras skattefriheter ökades.
På grund af alla dessa sina goda tjänster ansåg sig rege-
riogen kunna med skäl begära någon tillfällig hjälp af de
privilegierade, då det nu gälde att förekomma den kata-
strof, som -hotade både regeringen och dem. 1787 sam-
mankallades de högre ståndens representation, den s. k.
notabelförsamlingen, och det begärdes, att de store skulle
offra något af sitt öfverflöd. De privilegierade i Frankrike
svarade så som privilegierade pläga svara, då de uppmanas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
