Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. »Skräcken»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASS EN Aa
»SKRÄCKEN. » 41
är onödigt. Den har allenast till uppgift att berätta och
förklara. Här ligger förklaringen i öppen dag. I århun-
draden hade despotismen misshandlat det franska folket
och bragt det till förtviflan. Förberedd genom djärfva
tankars hänförda läror om folkets rätt och frihet, bryter
en stor rörelse fram, som krossar den gamla frihetsfient-
liga samhällsordningen under sin häl och proklamerar
rättvisans och broderskapets tidsålder. Och rörelsen gri-
per och entusiasmerar hela folket. Hvad man nu vunnit
är för stort för att man till något pris skulle offra det.
Hufvudsakligen genom eget förvållande drifver konungen
det därhän, att han blifver ansedd som den nya frihetens
farligaste fiende. Hvad skall man göra med en sådan
fiende? Nläpper man honom, så har man gifvit en medel-
punkt åt alla de krafter, som vilja återföra det gamla
eländet. Försöker man hålla honom i förvar, så äro dock
murar, vore de än så fasta, och väktares trohet, om än
så pröfvad, dock dåliga värn för ett helt folks lugn. Nej,
endast hans död erbjuder trygghet. Så må han då dö!
«Det är bättre att en man dör för folket, än att allt fol-
ket förgås." Och hvarför skulle man ej offra honom?
Ha hans förfäder, konungarna i Frankrike, någonsin tve-
kat att offra lif i tusental, äfven när det ej gällt annat
än att tillfredsställa en tillfällig nyck? En man, själf ansedd
brottslig och brottsliga förfäders ättelägg, å ena sidan —
ett helt folk å den andra. Kan man tveka i valet? Tve-
kade väl engelsmännen, när de för mer än 140 år sedan
kämpade med sin konung om friheten? Nej, han må
dö, på det att friheten må lefva? — Vi försvara ej hand-
lingen, vi endast söka följa tankegången hos dem, som
beslöto och utförde den.
För öfrigt hade den stora revolutionära rörelsen nu
brusat in i en sådan hvirfvel, att det ej längre var sansen
och den mogna besinningen som ledde den. Som en
stor naturmakt gick den fram efter sina egna lagar. Man
hade försummat att öppna damluckorna i rättan tid; nu
bröt floden vildt fråm öfver fälten. Förhärjande och för-
störande, men mäktig och imponerande, trots allt. Ve
dem som försöka hindrande eller hejdande ställa sig i
vägen! De som först föllo på det försöket voro giron-
disterna. Opraktiska och obeslutsamma, nöjde de sig att
i lysande tal, fulla af klagan och förebråelser, protestera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
