Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49 STOCKHOLMSTRAKTENS GEOLOGI.
orsaker, men uteslutande de omgifvande däldernas tillkomst att tacka för
sin form ocli sin relativa liöjd.
Ingenstädes i Stockholmstrakten uppnå dock bergkullarna några större
höjder. Den högsta punkten inom höjdkartans område ligger midt emot
Blockhusudden, sydost om Skönvik, ocli når 73 m. öfver hafvet, under det
clen högsta punkten inom själfva stadsområdet utgöres af Skinnarviksbergens
krön, som är beläget blott 50 m. öfver hafvet. Anmärkningsvärdt är, att
inom hvarje särskild trakt af området många olika bergkullar ofta nå upp
till ungefär samma nivå. Detta blir dock lätt förklarligt, då man besinnar,
att clen nu så sönderskurna trakten en gång tillhört samma jämna,
försilu-riska platåyta, af hvilken delar ännu finnas bevarade inom
Mälare-Hjälmare-clalens djupast sänkta område. Stockholmstraktens bergarter hafva vidare
öfverallt där de ej varit särskildt sönderspruckna, erbjudit ett tämligen
likartadt motstånd mot vittringen ocli andra krafter, som i tidernas längd
arbetat på tilldanandet af landets utmärkande ytformer eller den så kallade
landskulpturen, och det är därför antagligt, att de kvarvarande bergkullarna
med sin höjd i viss mån antyda den omfattning, i hvilken den forna platån
blifvit sönderskuren, framför allt i sådana fall, då af nämnda vittnesbörd
många äro samstämmiga.
Den nuvarande jordytans höjdförhållanden lämna dock icke någon fullt
korrekt bild af den underliggande berggrundens ytformer, enär bottnen af
samtliga bergdalar — ej minst af dem, som upptagas af sund och sjöar,
-till ett i de flesta fall ej ringa djup täckes af lösa jordlager. Bland dessa
hvilar närmast på berggrunden det af glaciärisen omedelbart framförda,
steniga morängruset eller krosstensgruset, som i dessa trakter dock vanligen
är af ringa mäktighet. Häröfver följer utmed åsen eller i dess närhet
rullstensgrus ocli sand, under det eljest i regeln den hvarfviga ishafsleran
omedelbart vidtager. Denna bildar också jämte öfriga yngre leror
hufvudmassan af de jordlager, som inom Stockholmstrakten utfylla berggrundens
djupaste insänkningar. Redan höjdkartan, Pl. 5, lämnar därför en ganska
god föreställning om, livar de djupaste lerlagren äro till finnandes.
Emellertid förbjuder utrymmet att här närmare redogöra för de förhållanden, som
utmärkte dessa aflagringars bildningstid, och detta torde för öfrigt vara
mindre behöfligt, då nyligen en utförligare skildring af nämnda förhållanden
utkommit.1
Angående de partier af Stockholms mark, hvilka icke leda sitt ursprung
från förhistoriska geologiska skeden, utan väsentligen förändrats eller
till-danats på konstgjord väg, må här nämnas följande.
Redan tidigt började man göra utfyllningar i de vatten, som
omedelbart omgifva staden, att börja med utan annan afsikt än att till någon del
1 G. De Geer, Om Skandinaviens geografiska utveckling efter istiden. Med G kartor.
P. A. Norstedt & Söners förlag. Stockholm 1896.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
