Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43 STOCKHOLMSTRAKTENS HYDROGRAFI.
38
värmes öfver + 4°, är nämligen tydligt, att det varmare vattnet ej utan en
yttre åverkan kan tränga nedåt. I Vettern (Jönköpingsviken) gjorde
cirkulationen sig verkligen gällande ända till 95 m. (bottnen), om än först efter
lång tid ocli med nedåt aftagande intensitet. I den lilla, väl undersökta
sjön Lygnern deltog liela vattenmassan — ända till 45 m:s djup — i
cirkulationen, och mellan ytan och 41 m:s djup rådde vid ett tillfälle, under
högsommaren, blott 4° temperaturdifferens. I saltvatten ändras förhållandena
därigenom, att detta icke äger sin största täthet vid + 4° utan under denna
temperatur — lios oceaiivatten t. o. m. under 0°.
Men finnas i samma sjö vattenlager af olika salthalt, så inträda
betydliga rubbningar lios cirkulationen äfven till följd af en lielt annan
orsak, som nogsamt visar sig hos östra Mälaren ocli hos Stockholms
skärgård. Vattendragen här skulle ju kunna sägas vara sammansatta af
en samling med hvarandra sammanhängande smärre sjöar. Man skulle då
kunna vänta förhållanden, som öfverensstämde med dem för sådana
vanliga. Vidstående (fig. 21), från Axel
Hambergs omfattande undersökning
rörande temperaturförhållanden i
Mälaren och Saltsjön vid Stockholm
hämtade kurvor, visar huru långt från
verkligheten ett dylikt antagande är.
Den ena kurvan anger
temperaturen lios vattnet utanför Beckholmen
i början af augusti månad 1888. Det
varma vattnet inom Stockholms hamn
når blott ett relativt ringa djup; ocli temperaturfallet nedåt — särskildt mellan
5 ocli 15 m. — är betydligt. Oaktadt djupet å observationsstället är blott
30 ni., råder vid bottnen en verkligt arktisk temperatur. Olikheten med
t. ex. Lygnern är påfallande. Förklaringen synes vara följande. Den af
vinden, ocli här äfven af strömmen, igångsatta cirkulationen är ej nog kraftig
för att det så väl genom sin högre värmegrad som mindre salthalt spec.
lättare ytvattnet skall vid sitt nedåtgående kunna nedtränga i ett lager af
spec. tyngre (kallare ocli saltare) vatten. Cirkulationen, som därigenom
kommer att röra sig lielt och hållet ofvanför detta sistnämnda vattenlager,
lämnar följaktligen detsamma oberördt. Bottenvattnet torde med tämligen
bibehållen temperatur hafva inkommit från yttre skärgården, där det
sannolikt befunnit sig nära ytan under kall väderlek. För detta antagande talar
den omständigheten, att det efter kalla vintrar äger lägre temperatur än
efter blidare. Det är emellertid salthalten, som alltså ytterst betingar
oregelbundenheterna lios temperaturförhållandena i Stockholms hamn, hvilka f. ö.
upprepa sig hvarhelst sötvatten är lagradt öfver saltvatten. Ett påtagligt
bevis för betydelsen af saltlialten erhålles af observationerna från Löfsta -
21. Temperaturkurvor vid Beckholmen 1888.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
