Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7(3 STOCKHOLMS HISTORIA.
bundet åt gatan, ofta med port från gatan till gården och hufvudingång
därifrån in i huset. Takresningen var hög ocli gafveln sålunda spetsig, med
fönster ocli äfven någon gång med prydnader af olikfärgad sten eller
regelbundna fördjupningar. Stenhus byggdes i växande antal, men äfven trä ocli
tegel ifylldt i träramar (korsverkslius) användes under liela medeltiden.
Glasfönster började användas mot tidehvarfvets slut. Taket var lagdt med torf
eller tegel. En rymlig källare synes för det mesta ha funnits till förvar
af handelsvaror, som också lagrades på stora vindar.
Skeppen i hamnen voro fridlysta liksom borgarnes lius; de lades i
»ankarläge» vid »kransen», tills det blef rum vid kajen, där urlastningen
skedde; varorna fingo ej ligga kvar på bron, utan skulle »skipas i bodar eller
på allmänt torg» (Magnus Erikssons Stadslag, Skipmåla B. 19); ocli endast
undantagsvis fick detaljhandlas vid skepp och båtar. För att resande skulle
få husrum bestämmer stadslagen: »tavernare äga och skola vara minst två i
livar köpstad, hvilka till vägfarande män skola sälja mat och öl och
hästfoder» (Konungs B. 13). Vin fick endast säljas med fogdens ocli
rådmännens tillåtelse, ocli stadslagen bestämmer t. o. m. priset för olika
ölsorter (Köpmåla B. 25 oclx 29).
Medeltiden är ståndsbildningens tid. Skillnaden mellan fria och ofria
försvinner i vårt land, men arbetsfördelningens stora princip bryter ut stånd
efter stånd ur allmogen, först prästerna, sedan herremän ocli borgare.
Städerna och deras invånare fingo sin bestämda uppgift i det gemensamma
kulturarbetet, och genom lagar och bref fingo de privilegier, som starkare
förenade dem sinsemellan och skarpare afskilde dem från andra
samfundsklasser. Menigheten i en stad kände sig som en enhet med bestämda
rättigheter ocli skyldigheter; dess uppgift var att förvandla landets produkter eller
importerade råämnen till nyttiga handtverksalster ocli att förmedla utbyte
mellan hemlandets alster ocli utlandets. Inom samma stad hindrade man till
stor del uppkomsten af en uppslitande konkurrens, men mot andra städer och
än mer mot täflande försök på landsbygden kämpade man endräktigt ocli
oförtrutet.
Stadens rättighetsägande invånare voro borgarne. Till dem räknades
alla, som ägde fastighet inom staden, samt den som erhållit burskap, hvilket
ålåg hvar ocli en att söka, som var sin egen man och ägde tre marks
förmögenhet. Burskapsafgiften var fem öre, hvilket gaf namnet »femöresborgare»
åt icke fastighetsägande. Fastighet gaf företrädesrättigheter, såsom
valliar-het till rådet, rätt att bära vapen (enligt stadslagen) o. d.
Borgarrättiglieten kunde förloras genom lång frånvaro ur staden eller
genom förbrytelser. En handtverkare med burskap, som önskade blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
