Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7(3 STOCKHOLMS HISTORIA.
började kvarstanna öfver vintern ocli kallades då liggare. I detta fall blefvo
de principalernas ständiga ombud på utländsk ort ocli upptogos stundom
till bolagsmän.
Från andra svenska städer kommo köpsvenner till Stockholm, liksom
de i sin tur fingo besök af dess köpmän. Stadslagen föreskref t. o. m., att
ingen hamn eller köpstad, utom Åbo, vid Ålands haf eller Bottniska viken
fick segla längre än till Stockholm (Köpmåla B. 34), enligt en år 1502 uttalad
princip, att riket icke liade nytta af många små städer, men däremot af ett
rikt och blomstrande Stockholm. Sträng laglydnad är emellertid ej
medeltidens hufvudprincip, utan en vacklande praxis skilde sig ofta från
stadslagens bud. År 1442 fick Raumo full seglationsrätt, hvilken återtogs 1461;
1496 bestämdes, att Östhammar skulle Hyttas till Öregrund, som fick
seglationsrätt. Denna återtogs väl redan 1502, men sex år senare rådde allmän
farhåga i Stockholm att öfverflyglas af Öregrund. »Här af staden
(Stockholm) var ej i detta år mera än en skuta till Riga», heter det, »ocli samma
tid voro tre skepp där ifrån Öregrund». Ocli senare på året skrifver rådet:
»Om ej ändring göres med Öregrund, då är fruktandes, att här må varda
en öde stad yttermera än här nu är». Det var först Gustaf Yasas
åtgärder, som åter ryckte upp Stockholm ur dess vanmakt, men frågan om
uppstädernas handelsrätt blef länge en brännande fråga.
Att Mälarestäderna sände sina varor till Stockholm och där hämtade
sina behof, föll sig naturligare, liksom att staden blef en hufvudort för den
omgifvande landsbygdens handel. Oupphörligt inskärptes allmogens plikt
att införa sina varor till städerna ocli att handla där; endast i vissa stadlösa
trakter såsom i Helsingland och Norrland tillätos marknader ocli landsköp.1
Men förbuden åtlyddes motvilligt, ocli af kunglig nåd kunde stormän ocli
kyrkor få rätt att direkt utskeppa egna varor och införa andra till husbehof.
I städerna var det vanligen torgdag en eller två gånger i veckan, och
kött-månglarne fingo särskild rätt att begifva sig ut på landet för att proviantera,
men blott under viss tid af året.
Direkt från skeppen fick endast säljas korn, kalk, sill, själtran, koppar,
järn o. d., som anlände med svenska fartyg. Alla andra varor fördes till
tullhuset vid Järntorget för att förtullas. Tullen var regale och upptogs både
vid in- och utförsel. Utländingar skaffade sig om möjligt tullfrihet, såsom
Lübeck 1250—51, Hamburg 1261, Riga 1271 ocli Gotland 1276, men 0111 de
lyckats behålla den är ovisst. År 1481 klagade de vendiska städerna, att
tullen höjts från 10 % till 16 % af varuvärdet. I början af 1500-talet
däremot var importtullen 5 exporttullen 3 %. Stockholmsborgarne hade
billigare tullsatser än andra, och fastighetsägarne bland dem liade tullfrihet.
Dessutom betalades pålpenningar såsom ett slags hamnafgift.
1 Det äldsta kända förbudet mot landsköp är från år 1284 och gäller Jönköping och
bygden däromkring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
