Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11(3 STOCKHOLMS HISTORIA.
I ett bref till rådet af år 1033 förklarar Axel Oxenstjerna såsom sin
mening, »att ämbetsskråna med deras stränga leges, i synnerhet de fåfänga
omkostnaderna, till största delen måtte remitteras; ty städernas tillväxt
berodde af folkets myckenhet ocli concurs och ej däraf att en man, två eller
tre hafva näring allena och sätta köpet, som dem själfva lyster». Några
slutna skrån lia ej heller inrättats under 1600-talet efter Karl IX:s tid, och
stämningen började vända sig mot liela skråväsendet. »I Sverige kan man
sig evertuera och blifva konung», yttrade öfverståtliållaren Klas Fleming,
»men sämskmakare kan man intet blifva». Han sökte råda bot härför genom
stadgan om handel och handtverk af år 1635, i hvilken de stora fordringarna
i fråga om dyrbara mästerprof och gästabud för tillåtelse att sätta upp egen
verkstad skarpt ogillas; »och skall härefter ingen gesäll, som sitt ärliga
läre-bref hafver ocli sitt. mästerstycke gjort, för några penningar ocli stor omkostnad
skuld förvägrat vara att komma under ämbetet», heter det där, hvarigenom
alla slutna skrån blifva ogiltiga. Ämbetena uppmanas att inlämna sina
fri-lietsbref ocli skråstadgar till granskning, ocli det bestämmes, att de hvart
tredje år skola öfverses ocli å nyo bekräftas. Rådet och hvarje ämbetes
ålderman skola tillsammans utfärda en arbetstaxa för hvarje år för att hålla
priserna nere.
Konkurrensen med olagliga handtverkare, bönliasar och frimästare blef
allt skarpare. Ämbetena ville få monopol på all tillverkning. Regeringen
sökte drifva in alla handtverkare till städerna för att i följd af den ökade
omsättningen få större inkomster af lilla tullen, men adeln liöll sina egna
»ämbetsmän» både på landet ocli i städerna och visste ock skydda dem.
Lifliga strider uppkommo vid riksdagar och möten, men tvisternas orsaker
bestodo. I öfverståtliållaren Rosenhanes berättelse om Stockholm år 1663
klagas häröfver och nämnes, att en borgmästare och två rådmän fått
hvardera en del ämbeten att öfvervaka; sedan de gjort undersökningar, ägde de
att andraga dithörande ärenden för öfverståtliållaren och magistraten, som
hade beslutanderätt. Af en bifogad förteckning finner man, att nämnda år
sTcräcldareämbetet hade största antalet mästare, nämligen 143; tillsammans
med gesäller, lärlingar och »pojkar» uppgick medlemsantalet till 402; därnäst
komma timmermän med 98 mästare utan angifvande af gesällernas antal;
bryggareämbetet har 63 mästare, shomalcarmästame äro 60 ocli antalet
ämbets-medlemmar 239; motsvarande siffror för sumpfisJcarne äro 52 och 94; för
lagarne 34 ocli 83, men där uppgifves »livar man» liöra till bönliasarna; för
Jcöttmånglarne 35 ocli 99, ni. fl. 61 ämbeten uppräknas med tillhopa 2,609
medlemmar.
Kommerskollegium klagar i sin berättelse för 1661—62, öfver att skråna
äro föga bättre än slutna och att mästarebref kostar »stora penningar». Det
är samma onda, som Klas Fleming sökt råda bot för ocli som förefaller
att vara kroniskt. Efter åtskilliga förhandlingar utfärdades år 1669 »ordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
