- Project Runeberg -  Stockholm. Sveriges hufvudstad skildrad med anledning af Allmänna konst- och industriutställningen 1897 / Tredje delen /
143

(1897) [MARC] Author: Erik Wilhelm Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

14() % DEN LOKALA SAMFÄRDSELN.



man, som skulle lia ett vakande öga, att ordinantien icke öfverträddes, såsom
dittills skedt var».

Denne »directeur öfver formännen» skulle uti åkare-societeten antaga
dem, som syntes därtill dugliga, ocli ingen annan borgare, antingen bryggare,
bagare, brännvinsbrännare, fiskare, järndragare eller lio det helst vara kan,
som icke hörde till »societeten», skulle understå sig att häst, vagn eller båt
till någon uthyra, så vida det ej vore fråga om kungl. maj:t och den kungl,
regeringen med hela hofvet. Den som icke under åkarnes »societet
sorterade», men ändock lejde ut »häst, släpa, kiärra eller vagn», skulle böta
två daler silfvermynt ocli mista legan.

För öfrigt skulle direktören rätta sig efter 1638 års förordning ocli ej
fordra mer än sju mark kopparmynt för en häst per mil, hvaraf hästens
ägare skulle ha sex mark. Den sjunde penningen skulle direktören få. Om
en förnäm person ville hyra en kusk med ett helt eller halft spann hästar
från den ena platsen till den andra, i staden eller på malmama, vare sig för
hela eller halfva dagar, för timme eller per kurs (»reesetlials»), skulle
direktören skäligen, »efter som livar ocli en hederligen accommoderat varder
därför fordra, så lagandes, att ingen hafver orsak öfver obillighet att klaga».

Om någon »så obeskedlig funnes», att han förolämpade direktören eller
brukade lians hästar ocli fordon utan »lof ocli minne», skulle han efter lag
plikta. Straffet för att i lega begära mer än taxan medgaf nämnes icke i de
senare förordningarna, men hvad i ordinantien af 1620 stadgats i detta
afseende ägde förmodligen ännu kraft, och det var, att åkare, som af
mot-villigliet vägrar att köra eller tager mer än hvad taxan bestämmer, skulle
»ligga i fängelse» tre dygn ocli böta tre mark. Andra resan fördubblades
straffet, ocli tredje gången vore lian »förvist ämbetet». Hård lag, men lag!
Besynnerligare förefaller, att den som gaf åkaren mer än denne skulle ha
bötfälldes till tolf mark för hvarje gång.

Oaktadt alla förordningar ocli allt reglementerande, var det offentliga
åkeriet icke betydande. De förnäma hade sina egna ekipager, ocli borgerligt
folk gick på egna ben. Men äfven de enskilda vagnarna underkastades
reglementen ocli föreskrifter samt belades med skatt. En särskild skattetitel var
i början af 1700-talet »Wagn, chaise, peruque ocli fontange-contribution».
En förordning af den 20 maj 1710 bestämmer 2 daler s:mt i skatt för vagn
med två hästar samt en daler för chaise, samma belopp som för peruker
ocli fontanger (hårklädsel).

Man hade äfven föreskrifter för vagnarnas antal vid åtskilliga tillfällen,
t. ex. vid begrafningar. Liksom, enligt förordningen af den 15 mars 1732,
ej flere än tjugufyra personer fingo gå till fots i likprocession, så ägde man
ej heller tillåtelse att begagna flere än tre vagnar, förutom prestavens vagn,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:13:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sthlm1897/3/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free