Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
FÖRLUSTELSER. M. M. 246
som redan tidigt fick namn af konungens örtagård eller Kungsträdgården,
vardt dock först på 1700-talet tillgänglig för allmänheten. Då hade trädgården
redan genomgått flera förändringar, men var väl skött ocli en förlustelseplats
af gladaste slag, upplåten till »promenader, festiviteter och andra
folksamlingar», samt fick mot slutet af århundradet en s. k. Vauxhatt i det till
danssalong förvandlade varmväxthuset. Vauxhallsbalerna voro talrikt besökta af
olika folkklasser, men härligheten räckte ej länge, ty redan 1801 förändrades
byggnaden till arsenal.
Under Karl XIII:s tid började trädgården småningom förstöras, men
det var dock först efter Karl Johans tillträde till regeringen som den
förlorade all egenskap af lustpark. I stället för fagra blomstersängar och
leende gräsmattor utbredde sig nu ett flackt sandhaf öfver liela torget, endast
på östra ocli västra sidorna begränsadt af ett par alléer, ocli midt i sanden
restes Karl XIII:s bild, hvarefter genom särskildt kungabref påbjöds, att
platsen skulle kallas Karl den trettondes torg, hvilket namn sedermera ofta
förkortades till »torget», en ännu ganska vanlig benämning.
Sedan platsen blifvit på detta sätt förstörd, kunde man säga, liade det
väl ej varit underligt, om den nöjessökande allmänheten alldeles öfvergifvit
den. Så vardt ändå icke fallet. I saknad af verkliga stadsparker -— ty
Humlegården kunde ej gärna kallas så — lustvandrade stockholmarne
fortfarande på det sandfyllda torget, ocli på sommarmorgnarna drucko de brunn
i den till brunnsinrättning förvandlade arsenalen, f. d. vauxhallen ocli f. d.
växthuset. Om Kungsträdgårdens förvandling i vår tid till en med verklig
stadspark mera öfverensstämmande plantering liar nämnts i detta verks andra
del, och i närvarande kapitel betrakta vi platsen endast som förlustelseort.
Om de förlustelseställen, som uppgifvas lia legat på Ladugårdslandet,
vet man numera nästan ingenting, med undantag af Humlegården, hvilken
först var en verklig sådan, anlagd af Gustaf II Adolf ocli skött af en
humlegårdsmästare, som också skulle vara bildsnidare ocli lära drängarne att
göra beläten till platsens prydande. Under drottning Kristina vardt
Humlegården en lustpark för de förnäma, i hvilken egenskap den fortfor i väl
hundra år, ända till dess den, under Adolf Fredriks regering, uppläts lielt
ocli hållet åt allmänheten som förlustelseplats, hvilken hade äfven sin teater.
I den illa vårdade, men med stora präktiga träd utrustade parken
fördes under lång tid ett ganska bullrande folklif med positiv ocli »scliene
Rariteten», musik i den af Ulrika Eleonora d. ä. uppförda rotundan, där
ingen af den förnäma världen mera lät se sig, en stor karusell, fyrverkerier
då och då samt en och annan ballonguppstigning.
Lustdal, ett annat förlustelseställe i samma stadsdel, skall ha legat vid
n. v. Fredrikshof, på den grund som ansågs lia tillhört den ena af de
kungsladugårdar efter hvilka liela stadsdelen fått sitt namn. Den andra af dessa
ladugårdar tros ha varit belägen i trakten af det sedan bekanta Fiskartorpet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
