Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då sade frälsaren så innerligen vänligt: „Gå mitt barn!
Herren är långmodig och sätter icke straxt yxan till trädets rot.
Många hafva lofvat, men likväl icke hållit. Jag förlåter dig endast
du i dina aftonböner vill komma ihåg dessa ord: „Och inled oss
icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo!“ — och minnas såväl
i smått som stort ormen bakom busken; ty han kommer alltid
slingrande på den förbjudna vägen. Lyd denna min varning, när
du kommer tillbaka till din farfar, dit min engel skall ledsaga
dig,“ Hon kysste frälsarens mantelfåll och gick tyst och tacksamt
ur detta Herrans hus. Utanför väntade henne redan engelen, med den
gyllene skålen i handen. „Jag skall nu följa dig hem till din
farfar,“ sade han, „men drick först så mycket du kan af vattensprången;
det skall styrka dig på din vandring!“ — Ida drack ur
skålen och började derefter gå, icke den mörka stigen, på hvilken
hon kommit, utan sköna och ljusa vägar, der från osynliga läppar
en helig musik klingade och marken var blomsterströdd under deras
fötter. När hon blef trött, bar engelen henne genom luften, vaggande
henne i en djup slummer, sa hon icke märkte att engelen
nedlade henne i farfadreris trädgård, i gräset under stickelbärsbusken
vid brunnen, kyste henne kärleksfullt och försvann.
Det första hon såg, när hon vaknade, var farfars röda nattmössa
och hans ris, i en ganska betänklig närhet. Hon sprang
upp med utropet: „Herre, inled oss icke i frestelse utan fräls oss
ifrån ondo!„ i det hon bönfallande sammanknäppte sina händer.
Farfadren, som redan fått tag i henne, släppte henne med uttryck
af förundran sägande: „Mitt barn, huru kommer du i detta ögonblick
att upprepa dessa ord af Herrans bön?“ — Ida såg sig
förvirrad omkring, igenkände trädgården, farföräldrarne, Lisa och
Alfred under det aftonrodnaden kastade ett blekrödt skimmer öfver
dem alla. „Gud ske lof!“ utropade hon glad, sträckande sina
händer mot de gamle, „att jag nu är hemma hos er igen.“ —
„Ja, Gud ske lof att du ligger vid sidan af brunnen och icke
ned i den,“ sade farmor, i det hon gaf henne en kärleksfull kyss
på pannan. „Jag har ju varit i brunnen!“ svarade Ida, „men jag
vill aldrig komma dit mera.“ — „Herre, trösta oss! barnet är ifrån
förståndet!“ utropade Lisa och korsade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
