Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Planeternas rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
servationer, som utförts af Tycho Brahe, lyckades det Kepler
omkring år 1600 att finna följande enkla egenskaper hos
planeternas banor, som fått namn af Keplers tre lagar:
1) Planeterna röra sig i ellipser, i hvilkas ena
brännpunkt solen befinner sig.
2) De ytor, som radius vektor ( =
sammanbindningslinien mellan solen och planeten) beskrifver på lika
långa tider, äro lika stora.
3) Kvadraterna på planeternas omloppstider förhålla sig
till hvarandra som kuberna på deras medelafstånd
från solen.
Samma lagar gälla för månarne med den skilnad, att
man då får utbyta solen mot motsvarande hufvudplanet.
Men äfven Keplers »lagar» äro endast tillnärmelsevis
rigtiga. Det såg ut, som om man ånyo skulle komplicera
problemet lika mycket, som fallet var före Kopernikus’ tid.
Det var då som Newtons snille fann det lösande ordet,
upptäckte den verldsformel, som i några få ord omfattar Keplers
lagar såväl som afvikelserna från desamma, som förklarar i
samma andedrag stenens fall mot jordens yta och
dubbelstjernornas rörelse kring hvarandra milliarder mil från vårt
planetsystem. Denna formel kallas Newtons gravitationslag
och har följande enkla lydelse:
Hvarje masspartikel i universum attraherar hvarje
annan masspartikel med en kraft, som är direkt
proportionel mot partiklarnes massor och omvändt mot
kvadraten på deras afstånd.
Utrymmet tillåter ej att närmare ingå på de
konsekvenser, som denna lag har med afseende på teorin for
himlakropparnes rörelse. Må det vara nog att påpeka, det genom
densamma alla undersökningar häröfver reducerats till
lösningen af ett, låt vara mycket kompliceradt, mekaniskt
problem. Detta åter beror helt och hållet på solutionen af vissa
matematiska formler, och här ligger just storheten i Newtons
upptäckt, genom hvilken astronomin efter Newton är
väsentligt skild från astronomin före honom. Före honom voro
observationerna allt, teorin utvecklades endast i samma mån,
som dessa voro talrikare och instrumenten finare utförda;
efter honom söker astronomen verldsalltets rörelselagar i sitt
arbetsrum genom matematiska beräkningar och observationerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
