Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brytande 6tolt folk borde hoppas, at en
naturlig tingens ordning skulle inträda,
det föråldrade bortrödjas och näringarna
upblomstra genom frihet; då bjöd nian
oss en sten i stället för bröd, införde
det mest petrificera.de af alla petrificater,
det dödaste bland allt liflöst: skrån.
At detta skedde var dock icke så
besynnerligt, som at det ännu försvaras.
Våra vanliga klagoämnen i
statshushållningen äro, at det, som en gång blifvit
antaget, såsom nödvändigt i en viss tid
och under vissa förhållanden, icke åter
afskaffas, då dessa förhållanden, denna
nödvändighet uphört. Inskränkta eller
egennyttiga menriiskor finna sig väl
der-vid och förstå icke, at det, som icke
längre du^er för sin tid, måste,
ovillkorligt måsle försvinna. De veta icke,
at om det icke får försvinna småningom,
så fort det föråldras, om det icke får
efter hand uplösas, af den framskridande
bildningens och tidens solstrålar, så
måste det försvinna genom explosion,.
Söker man afleda det elektriska ämnet, allt
som det samlas, så går det oskadligt ned
i jorden; men slumrar eller envisas man
länge, så at för mycket,får samlas, så
så kommer ändtligen åskan med sin
förfärliga stämma och förkunnar dom;
ljungelden nedstiger krossande — och det är
för sent at rädda. Så går det, och så
måste det gå alla dem, som försvara det
föråldrade mot tidens kraf. Historien
bär härom tusende sinom tusende
vittnesbörd; men de varnande lärorna
försmås.
Emedlertid hafva vi dock skrån och
måste betrakta dem, sådana de finnas.
I et förbund emellan menniskor af
samma yrke, kunde man säga, ligger intet
ondt; tvertom kunde sådant mången gång
hafva sin verkliga nytta med sig. Men
denna nytta öfverväges oftast af
missbruken, ty förbundet sträcker sig til saker,
hvartil det ej borde sträcka sig; och
detta kan icke alltid hindras. Den jag,
af annan pligt än den stora allmänna
emellan menniskor, försvarar, då han är
ohemult angripen, vänjer jag mig at
försvara äfven då han lider hvad hans
ger-ningar fortjent; likasom jag vänjer mig
at hata, förakta och motarbeta en
annan, icke derföre at han gjort sig sjelf
fortjent af min fiendskap, utan derföre
at han tilhorer et skrå, som står i
opposition mot mitt. Om skrån blott vore
en förening af konstnärer för konstens
skull, så vore de åtminstone oskadliga
for andra menniskor, och skulle kunna
til och med vara oskadliga för konsten,
om de icke straxt finge reglementen,
styresmän, belöningar o. s. v. Men då
de nu äro inrättade mindre för konsten
an för dess idkares personliga och
ekonomiska interessen, då de, i form af
ordnar, utgrena sig öfver en stor del af
veriden, då de, i de stater der de
finnas, äro med immuniteter och
medborgerligt inflytande försedde och ej blott
från sitt samfund utesluta alla obehöriga,
d. v. s. sådana som ej från barndomen
hört dem til, utan ock neka dem at
ut-öfva samma konst som de; så äro de
förderfliga, i högsta grad forderfliga för
samhället.
Denna sanning är nu mera så
allmänt erkänd, at ingen är okunnig
derom, som vill och vågar tänka; men
mången låtsar dock ännu, af egennytta, en
okunnighet, sorn, om han ock icke
förmådde raisonnera sig derifrån, nödvändigt
skäll vara skingrad af erfarenheten. De
så kallade fria konsterna (jag menar icke
de skona konsterna, utan de från skrå
lossade handtverken) hur kunna de
existera? Skulle kläde göras bättre, skulle
klädesfabrikerna vara indrägtigare, om de
hörde under skrå? Får man sämre
barnskor än andra skor gjorda, är concurren-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
