Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vår embetmanna - inrättning är
skråmns-sig. Nästan alla de npräknade
kännetecknen på skrån passa på henne. Man
bestämmer sig dertil för Jifstid och innan
den verkliga böjelsen och dugligheten är
bekant för en sjelf eller andra, innan
•den verkliga upfostran är gjord. Man
ilfänas at komma tidigt i tjenst, för at
räkna år, hvilka svara emot skicklighet.
Et barn begynner tjena staten vid 16 års
ålder, eller just då den egentliga
upfostran skulle taga sin början; ty hvad man
dessförinnan lärt, utgör blott
förberedande kunskaper. Sedan tjenstemannalifvet
begynt, så lemnar man studierna. Tiden
begynner blifva uptagen af liten
verksamhet, fastän icke alldeles så litet
arbete; och dessutom, hvad skulle sporra
den unga medborgaren til kunskapers
förvärfvande? Han vet ju, at befordran
räknas efter tjensteår; han ser ju förmän,
som genom dessa upstigit til deras
platser, utan kunskaper och bildning,
undantagande den sa kallade routinen eller
vanan vid göromål. Denna kunskap är
visst nödvändig, men långt ifrån den
enda nödvändiga. Med den ensam kan et
vanligt hufvud aldrig komnia längre, än
at drägligt förvalta sin tjenst på gamla
sättet, aldrig intränga i andan och
afsig-ten af staten och lagarna. Så som våra
unga t jens teman förvärfva sin skicklighet,
kan man med fullt 6käl säga at de gå i
lära. Ej eller borde det förefalla underligt,
om så handtverksmässigt bildade
menni-skor kände inom sig en tomhet, en
ledsnad vid göromål, vid sig sjelfva och hela
verlcfen. Få tjenster äro förenade med
mycket arbete, många med nästan intet.
De lediga stunderna användas ej på
annat än societeter, ordnar, spel ocn
elände ty de få kunskaper, som förvarfva-
*) Förf. är icke pietist och vet, at nöjen åro
xjödvämliga i lifvet; men lian påstår blott, at
4en tom tidigt inviges i dem, sådana de i
des innan man gick in i lära, glömmas
snart, så at intet återstår mer än en viss
jargon. Derföre skulle man utan
förundran höra ynglingar i embetsverken icke
tro sig siiga något som vanhedrade dem,
om de öppet bekände, at de få vapörer,
dä de skola taga en bok i handen.
Ingen bör taga detta såsom
smädelse. Förf. vet och erkänner, at vi äga
embetsmän, som härifrån göra hedrande
undantag, likasom det ofta finnes
skomakare, hvilka förstå mer än sin läst; men
meningen är, hvilket äfven kan försvaras,
at våra embetsmän, til följe af
inrättningen , hunna vara sådana som här är
npgifvet, och at man således utan
förvåning skulle förspörja, at de funnes, som
■vare det. Man har upgifvit många
pro-jecter til förekommande af en så stor
mängd menniskors inträngande på
tjenstemanna vägen. Man har gått så långt,
at man velat förbjuda detta starka til»
lopp; men detta medel vore just det
säkraste at helt och hållet göra embetsmanna
näringen til skrå. Så länge
befordrings-verket och göromålen stå på samma fot
som nu, så äro alla medel overksamma.
Mera i detta ämne längre fram.
Et bevis på skråmässigheten i våra
tjenstemäns bildning är den grundsatsen,
som allmänt hyses och 6ättes i verket,
at öfvergången från ena embetsverket til
det andra är lika stängd, som från den
privata hopen in i tjenstemanna-skrået.
(Ty i tjenstemanna väg, såsom i näringar-
hnfvudstäder finnas, förlorar arbetslust,
viljans fasthet ocb nitet för sitt kall, helst om
han är olycklig nog at hafva, livad man
kallar, succés och fä namn af aimable. Vare
detta sagdt til skrattares glädje, hvilka ej
skola underläta at göra en anmärkning, sora
på förhand medgifves, at nemligen
författaren aldrig haft succés i sällskapslifvet; tror sig
dock nog fördomsfri, at icke hafva
handte-rat sällskapslifvet alldeles så sorn »äfven sina
rönnbär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
